 |
| Landön i januari 2019. Foto: Astrid Nydahl |
”Sover i källarrummet igen. Fobisk. Grannljud plågar mig uppe i min lägenhet. När jag inte hör ljuden väntar jag på dem, liksom glupskt. En fixering.” Carl-Johan Malmberg i Guldåldern
I många år plågades jag svårt av den postmoderna ”kulturens” dunkande popmusik som åt sig genom betongväggarna. Att leva i en lägenhet kunde ha skickat mig för gott till en sluten avdelning. 1982 hade jag turen (och kraften) att lämna granndårskapen i Malmö. Sedan dess har jag bott i eget eller hyrt hus i tre mindre samhällen utanför staden där jag hamnade.
Men när det pågår rockfestival eller andra spektakel i staden hör jag basmullret – det forslas vidare i berggrunden från centrum till byarna. Och precis som Malmberg inväntar jag nästa attack. Det är fasansfullt men en evig förföljelse i en civilisation byggd på konsumism och rockmusik. Ingen kommer undan. Möjligen kan man gömma sig och leva i förnekelse.
För en del människor verkar musikens volym vara av högsta betydelse för upplevelsen. För mig ligger kraften på ett annat plan, inbäddad i tonernas mystik.
SvaraRaderaTack Stefan, ja som du säger: volymen alltid maximal, oavsett plats och omständigheter.
SvaraRadera