 |
| Det knoppas på Landön. Foto: Astrid Nydahl |
Jag hade den stora förmånen att i januari 1986 av legendariske Karl Berman få ett exemplar ur bibliofilupplagan om etthundra exemplar (mitt är nr. 48) av Chaim Weizmanns självbiografiska verk Trial and Error (på svenska med titeln Ett liv i kamp för Israel). Weizmann var som bekant Israels förste president, men hade vid den tidpunkten ett långt liv bakom sig som judisk ledargestalt i många olika sammanhang.
Weizmann föddes 1874 i det han själv kallar en avkrok, Motol, vid en biflod till Pripet i det dåvarande ryska riket. Han avled 1952 i Jerusalem, då han varit Israels president sedan 1949. Tillsammans med Albert Einstein hade han på 1920-talet samlat in pengar för grundandet av Hebreiska universitetet i Jerusalem.
Hans självbiografi berör i högsta grad sionismen och dess framväxt. Det innebär att man med hans bok också får en förståelse av det faktum att Theodor Herzl aldrig var ensam herre på täppan. Tvärtom fanns det ansenlig opposition mot hans nationella visioner. Weizmann hade varit med att utforma Balfourdeklarationen och han lade sina krafter på dess genomförande på ett tidigt stadium. Han skriver: “I Palestina var jag särskilt starkt medveten om oförenligheten av det önskvärda och det möjliga.” I sin förtvivlan över situationen sökte han upp äldre män som kommit till Palestina före honom, och de kunde berätta “om sina egna intryck då de först kom till denna ‘öken’, på den tiden då det inte ens fanns en sionistorganisation, att inte tala om en Balfourdeklaration; då den turkiska förbannelsen vilade över landet och en jude som återvände till Palestina betraktades som en religiös galning.”
De judiska nybyggarna skapade sakta sina samhällen, sina odlingar och bostäder. Man hade ännu inte vid den tidpunkten, runt 1920, börjat köpa mark utöver de landsträckor i Emek Jezreel som de köpt av familjen Sursuk, “typiska rika jordmagnater av den typ som inte själv odlade sin jord - och där fanns endast några halvt övergivna malariahärjade arabbyar.”
Längre fram i självbiografin berättar Weizmann om hur det på 1930-talet gjordes försök att inrätta ett judisk-arabiskt råd där man gemensamt skulle fatta beslut i engelsmännens närvaro. Weizmanns grupp motarbetade förslag, eftersom de tyckte sig ha tillräckligt med negativ erfarenhet av brittiska ämbetsmän. “Vi ville inte gå med på upprättandet av rådet, vi bekämpade det i Palestina och i London.”
1936 skulle bli ett mörkt år för judarna i Palestina. Araberna organiserade pöbelmassor som misshandlade och dödade judar medan britterna tittade på. Palestinaförvaltningen, som agerade på order från London, bjöd in arabstater för att de skulle intervenera. I maj 1936 beslutade den brittiska regeringen att utse en kunglig kommission för att “undersöka orsaken till oroligheterna och de från både judarnas och arabernas sida framförda klagomålen.”
Hitlerregimen kastade en mörk skugga också över Palestina, där stormuftin sökte råd och stöd från nazisterna i ambitionen att själva förinta judarna. Inför den brittiska kommissionen, som anlänt först i november, vittnade Weizmann om behovet av att ge inresetillstånd till de judar som “är instängda i länder där de inte är önskade, och för vilka världen är uppdelad i områden där de inte kan leva och i områden där de inte får komma in.” Han tillade att för dessa människor “är ett inresetillstånd till Palestina den största välsignelse.”
Jag låter slutackordet bli ännu några ord från Weizmann själv: “Det borde finnas en plats i Guds vida värld, där vi kan få leva och manifestera oss i enlighet med vår natur och skänka vårt bidrag till kulturen på vårt eget sätt och på våra egna vägar.”
Karl Berman (1910 – 2004) var en av den skånska judenhetens centralgestalter. Han deltog i räddningen av de danska judarna under den nazityska ockupationen och arbetade bakom kulisserna i en mängd olika ärenden som rörde relationen mellan Sverige och Israel. Övertygad socialdemokrat och idealist på en rad områden. Tack vare Karl Berman fick jag se ett Israel som kanske inte annars låg öppet för turism, och han öppnade många dörrar för mig. I skriften Människans nödvändiga val (Occident, 1986) berättar jag om hans liv och gärning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar