onsdag 30 januari 2019

Foto: Astrid Nydahl

De flesta av mina bloggläsare vet förstås vem den brittiske politikern Enoch Powell var. Han kommer att figurera i min nästa bok. Men i senaste numret av TLS fann jag en mycket oväntad sak om honom. Här får ni texten, i min översättning: 

“1974 års The Poetry International festival ägde rum i Queen Elizabeth Hall i London, dit man bland andra bjudit Ted Hughes, John Betjeman, Seamus Heaney Adrian Mitchell. Man var också värdar för The Politician as Poet. En av dem var den barske parlamentarikern Enoch Powell:

As clear as light, sharp as a knife
A truth springs in my breast:
There are but two things, death and life,
And death of these is best. 

Powells Collected Poems utgavs 1990. Det var, påpekade en journalist, inte konstigt att han ’häcklades av ett antal personer.’ Festivalens arrangör, Charles Osborne, vände sig till publiken: ’Vi är inte vana vid den här sortens omedelbara litterära kritik. Vi har ingenting alls emot den, men får jag be dem som hänger sig åt den, att välja en talesman med lite slagfärdighet, stil och begåvning.’ En Powell-figur för våra dagar skulle aldrig ha bjudits in av Poetry International. Men om det olyckligtvis skulle bli så, skulle demonstranter ha hindrat honom från att komma in.” 

Alldeles bortsett från det övriga, är väl den avslutande knorren en indikation på vilket politiskt klimat som sätter gränserna. Inte arrangören utan ”demonstranterna” avgör yttrandefrihetens gränser. 


2 kommentarer:

  1. Det här ställer ju frågan: ska en skrikande mobb få diktera vilka som ges tillträde till kulturparnassen? Är det litterära värdet större hos revolutionspoeter som Maxim Gorkij?

    SvaraRadera
  2. Stefan, se min ändrade version av bloggtexten.

    SvaraRadera