Läsa och skriva sig ut ur missbruket

Leslie Jamison. Foto: Beowulf Sheena

Jag hade ingen aning om att den skulle komma i svensk översättning, så jag köpte originalutgåvan av Leslie Jamisons The Recovering. Intoxication and its aftermath (534pp. Granta).

Det började med att jag läste en mycket fin essä i TLS av Rozalind Dineen, Story of thirst i det nummer som utkom den 11 september 2018. Sedan dess har jag brottats med hennes tema,”relief and expression; numbness and utterance; alcohol and art”. 

Det är jag mycket tacksam för nu.

Rozalind Dineen, anställd på TLS, hade slitit länge med sin essä, det vet jag för att hon berättade det för mig. Det är ytterst sällsynt att jag får impulsen att skriva till en engelsk essäist. Nu gjorde jag det av den enkla anledningen att det hon skrev berörde mig djupt personligt. Och responsen jag fick var mycket positiv.

Det hör inte till vanligheterna att man får läsa begåvat och kunnigt om alkoholismen. När man själv bär runt på detta tunga ok är man (jag) inte mottaglig för ytliga präktigheter, så Dineen ledde mig varsamt fram till Jamison.

Dineen inleder:

In 1967, John Berryman was in Ireland with his wife and child, on a Guggenheim Fellowship. He had won a Pulitzer Prize for the first volume of The Dream Songs, those incantatory stanzas about Henry and Mr Bones, all dialect and scholarship, saturated in drink – “I have a sing to shay”. A journalist from Life magazine met the poet in Dublin and wrote an eight-page profile under the headline “Whiskey and Ink”: “These are the fluids John Berryman needs. He needs them to survive and describe the thing that sets him apart from other men and even from other poets: his uncommonly, almost maddeningly penetrating awareness of the fact of human mortality”. Later that year Berryman was to be found vomiting blood at the Chelsea Hotel in New York. The second volume of The Dream Songs came out in 1968.

Så tar hon itu med författarinnan Leslie Jamison. Med tanke på att hon är född 1983 så har hon hunnit med ett ovanligt långt missbrukarliv, och därefter ett skrivande och intellektuellt liv som imponerar. Det kan man förvisso delvis förklara med att hennes missbruk började väldigt tidigt. Dineen:

Jamison was thirteen when she first felt the buzz of alcohol. (“More. Again. Forever.”) By the time she is a young adult, it’s not just drink she’s after. Addictions elide without acknowledging one another, even as they all seem to bloom from a single stem. Men step into Jamison’s life and she experiences being wanted by them (even if she doesn’t particularly want them) as a relief; like the relief of cutting herself, starving herself, writing, creating – all of these seem to relieve, for a moment, a sense of frightening and endless need. Throughout the book we return to two sides of the same coin: starving oneself is “resisting an endless longing” while drinking is “submitting to it”; grandiosity is the flip side of self-loathing. Jamison keeps tossing the coin in the air and watching how it falls. Above all, though, there is the drinking, which she describes wantonly.

Jamison skriver i sin bok:

The first drink gathered all the threads of the day so nicely . . . I drank whiskey sours until I was yellow-tongued and sticky-mouthed . . .  The sugar of the whiskey sours was like a layer of algae inside me. When I was good and drunk, I lay back in bed and closed my eyes against the spins, curling into my guilt about cheating on Peter, which was dark and familiar. I got fetal inside.

Det är verkligen tal om ett missbruk som tar henne ända ner i botten och därefter i ett träsk av misär, sexuell gränslöshet och elände.

Att läsa hennes bok är en läxa för missbrukare. Jag köpte boken i avsikt att på vägen upp till ett nyktert liv – igen, efter så många misslyckade försök – hålla henne i handen så att säga. Och ändå var det som om jag i läsningen fick överdoser inte bara av alkoholen utan också av författaren själv. Hon fullkomligt vräker ut sitt missbruk, med allt vad det innebär av vidrigheter, på sidorna, och det är tal om en tegelsten.

Kan jag annat än beundra henne? Nej, det kan jag inte. Hon är idag lärare vid Columbia University och driver Marian House Project (a transitional housing and recovery program for women). Vid sidan av detta kan jag rekommendera boken som en bitvis omöjlig vägledning och en erfarenhetsrik bok att spegla sig i för att så småningom förmå sig att se sanningen om sig själv.

Texten ovan är ett litet utkast som ska utvidgas för en större självbiografisk text. Ville dock slå ett slag för boken redan här.

Bilden från hennes hemsida är tagen av Beowulf Sheenan