Norges väg till mångkultur och islamism. Viktig ny bok i ämnet

Terje Tvedt: Det internationella genombrottet. Norge från nationalstat till multikulturellt land (Karneval förlag, översättning av Ulrika Junker Miranda)

På vilket sätt hänger den så kallade u-hjälpen samman med mångkulturideologins seger? Frågan kan tyckas märklig, men läser man Terje Tvedts utmärkta bok så kommer sambandet att klarna. Inte nog med det, hans skildring av Norges postmoderna väg får mig gång på gång att tänka på Sverige.

Tvedt inleder sin bok med en rubriktitel som är minst sagt bestickande: ”U-hjälp som nationsbildningsprojekt”. Det är i början av 1960-talet som norrmännen ska mobiliseras kring ett biståndstänkande där kopplingen bakåt till missionsarbetet blir tydlig. Men det var också ett hjälpsystem som utformades som ett ideologiskt och ekonomiskt vapen under kalla kriget. Redan här blottas en av bokens centrala frågor, nämligen hur en europeisk idé om mänskliga rättigheter beskrevs som universell och som ett historiens naturliga förlopp. Detta kom således att bidra till en stark självbild. Radikalt hade det varit att hylla revolutionära centralgestalter, men dessa kom i offentligheten att ersättas av amerikanska presidenter och FN:s generalsekreterare. All samtidshistoria skrevs nu utifrån människorättsideologin.

Redan tidigt i boken visar Tvedt emellertid att detta tänkande befann sig på kollisionskurs med viktiga tredjevärlden-ideologier. Han berättar bland annat om Kairo-deklarationen från 1990, som blev ett ”alternativ” till FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Detta var dock bara en mild bris av vad islamismen skulle medföra.

Tvedt berättar om centrala norska utlandsprojekt och här fäster jag mig särskilt vid det som hände i Sydsudan. När staten firades 2011 satt många norska dignitärer med. Här skulle nu det norska humanitära och politiska projektet manifesteras. Men det gick inte bra. Inte ens när norrmännen ville använda en norsk bok, Tillitsmannen, som guide för stats- och partibygge som skulle överföra norska, socialdemokratiska erfarenheter, till den sydsudanska verkligheten kom man särskilt långt. Det borde ju vem som helst ha förstått, men man körde glatt på. Som exempel på politiska ambitioner att anpassa verkligheten till programmet är detta halsbrytande, liksom berättelserna om den norska bombningen av Libyen och skolprojektet i Pakistan som blev en hjälp till talibanrörelsen.

Här skiftar Tvedt fokus till den andra processen, den som handlar om hur Norge förvandlades till ”ett multikulturellt land”. Nu är det världens tur att komma till Norge istället för tvärtom. Hur det kom att gå är vi i Sverige bara alltför bekanta med, men det norska exemplet innehåller en rad faktorer som är unikt norska, inte minst hur multikulti-tänkandet gjort nödvändigheten till en dygd.

Norge hade, till skillnad från Sverige, ingen tidig, organiserad arbetskraftsinvandring. Istället ”slumpade” det sig så, att så kallade turister från Pakistan så småningom accepterades i landet. De få blev så småningom många och islams närvaro därmed bekräftad också i Norge. Fram till 2016 fick landet en dramatisk befolkningsökning, den var proportionellt rentav dubbelt så stor som den svenska. Folkgrupper från Asien (265 721 personer) och Afrika (114 305 personer) har ökat från noll till åtta procent av befolkningen! Det finns enligt landets statistiska centralbyrå idag en kvarts miljon muslimer i landet. På tio år, fram till 2016, minskade andelen etniska norrmän från 85% till 75%. 

Här diskuterar Tvedt statsbildningars primära uppgifter och ställer dem mot den postmoderna verkligheten. Men vad spelar invandringsstopp för roll när det numera är anspråket på att vara flykting som avgör? Att vilja leva ett bättre liv i ett västland må vara en ambition, men för att den ska gå i uppfyllelse måste man idag ”framställa sig som flyktingar och förföljda”. Flykting- och invandringspolitiken blir en ohanterbar sörja av helt olika saker – flyktingpolitiken blir t.ex. arbetsmarknadspolitik -  och därmed ett diskussionsämne där oklarheterna segrar, precis som i Sverige.

Tvedt drar samma slutsats som Slavoj Žižek; en omfattande invandring ökar ojämlikheten och leder till att värden koncentreras på allt färre händer. Tvedt skriver: ”Sett ur det perspektivet var multikulturalismen den multinationella kapitalismens kulturella logik”.

Allt har gått med rasande fart. Från en handfull pakistanska turister till massiv islamisk närvaro med allt det vi känner från vårt eget land, moskéer och ständiga påminnelser om särintressen. Så lanserade t.ex. en norsk statssekreterare tanken att ”muslimer skulle kunna svära på Koranen i norska domstolar” och den nuvarande statsministern föreslog tidigare att delar av sharialagarna skulle användas i landet.

Tvedt visar hur journalistkåren spelat en destruktiv roll. Också en större norsk vänstertidning – den tidigare marxist-leninistiska Klassekampen – går idag mångkulturideologins ärenden och lierar sig med islamister och statsapparaten. Det fascinerande är att Tvedt, liksom många andra multikulturkritiker, kommer från denna rörelse. 1970-talets marxister förmår 30 år senare i hög grad genomskåda tidens rådande maktideologier, till skillnad från den gängse vänster som lovsjunger dem.

Terje Tvedt har skrivit en viktig bok som också för en svensk läsare kan vara en avgörande ögonöppnare. Han sammanfattar hela efterkrigstidens ideologiska vridningar, vilka efterhand uppenbarat sig som destruktiva och negativa projekt på vägen mot identitetslöshet och skamkänslor inför den egna kulturen.