Regeringen och kulturfientligheten

Foto: Astrid Nydahl

Ska vi kalla det värre eller värst? Det kan säkert bli mycket värre än så här, men nog är det på kulturpolitikens område det värsta jag sett. Var finns de folkbildningssossar som en gång var  ryggrad för ett samhälle där både bildning och kunskap fanns på schemat? Jag förstår ju att de är döda eller döende.

Statsministerns logik säger att ett döende flumparti ska ta hand om kulturpolitiken. Så blev det med fnittermodellen i förra regeringen, och så blir det nu med Rasta- och serietidningsdamen. Miljöpartiet hade inte ens formulerat några kulturpolitiska intentioner när de på målsnöret kastade in Alice Bah Kuhnke. Det de sedan presenterade var bara en totalitär programförklaring baserad på standardfraser utifrån det lämpliga. 

När samma parti nu erbjuder oss Amanda Lind, en lokalpolitiker och apparatchik som förmodligen aldrig tänkt en tanke som funnits i bildningstraditionen eller i den akademiska världen, är det dags att se upp. 

Bildning är lågt skattad valuta i en tid av åsikter och fördomsfrihet. De båda banderoll- och plakatorden betyder "du tycker som jag, alltså har du rätt åsikter och saknar fördomar". Det är inte kultur eller kunskap. Det är anpasslighet.

Anpasslingen är förstås den vi bör frukta mest av alla. Anpasslingen kallar sitt uppåtslickande för "ifrågasättande" och sin lydighet för "konstruktivt samarbete". Skulle inte förvåna mig om hennes första uttalanden kommer att handla om avgiftsfrihet på museum, mer färgkritor på daghemmen och feministiskt profilerad musikskola. Vilka direktiven blir för Statens Kulturråd vågar man inte sia om. Det blir säkert genuskorrekthet igen, som förutsättning för litteraturstödet.

Det kan bli värre, det är sant. Men detta är sannerligen illa nog.