Allahu Akbar och All my Loving - en påminnelse om skrivandets lust och vånda

Foto: Astrid Nydahl

"Det man kan vänta sig av det egna skrivandet är bara att i ringa grad lyckas närma sig en bild eller en vision som man har funnit värd att föra vidare. Därför betecknar jag det jag skriver som texter, eftersom den termen på det mest allmänna sättet motsvarar skrivandets situation. Jag är varken fiktionsförfattare eller tidningsjournalist. Jag skriver mina texter, jag skriver min genre, min litteratur." 

"...framför mig ligger bara ett vitt papper (...) om jag visste på förhand vad jag skulle skriva, skulle skrivandet aldrig intressera mig. Det skulle tråka ut mig."

Ryszard Kapuscinski (1932-2007): Reporterns självporträtt (Bonniers, översättning av Anders Bodegård).

Är skrivandet lustfyllt? Absolut. Är skrivandet nödvändigt? Alltid. Är skrivandet också en plåga? Ja, så kan det vara från och till. Jag noterar att Kapuscinski kallar sitt verk för texter. Det är en mycket bra beskrivning. Jag gjorde en gång för mer än tjugo år sedan ett temanummer av tidskriften Ariel, där den inbjudne författaren ombads bidra med en egen text. Den kom som utlovat och hade rubriken Text. Man kan alltså både mena och inte-mena det. Då går humorn fram, strax under det skrivna.

Jag är nu i det närmaste klar med min bok Från All My Loving till Allahu Akbar. Det innebär att en process som pågått i två omgångar och påbörjades våren 2018 nu kan avslutas. Det stora problemet nu är att jag inte vet hur jag rent praktiskt-ekonomiskt ska gå till väga. Det blev ju en tjock bok och den blir inte billig att producera. Den bokens text ska jag grunna på ett tag innan jag meddelar läsekretsen mitt beslut. Under tiden tar jag tacksamt emot idéer från er.