Jo, jag hade verkligen tänkt recensera Ágota Kristófs trilogi. Den läste jag för några veckor sedan men behövde tid att reflektera över den. Så kunde jag inte motstå frestelsen att läsa svenska recensioner på kultursidorna. Det var ett misstag. Vad som mötte mig var en kör av rätt så lika röster, utifrån omdömen som "storartad läsupplevelse" (Sydsvenskan), "drabbad på ett sätt man sällan blir" (Svenskan), " sällan har jag läst något så nervigt raffinerat" (DN), "den litterära skriftens tromb" (Expressen), "En snillrik hyllning till litteraturen" (Aftonbladet).Nu blir inte Kristófs trilogi sämre av detta. Jag känner bara en sådan leda inför dessa kultursidor som på kommando följer de stora förlagens utgivning. Det är inget källarförlag som utger Kristóf. Det är W&W (ett Bonnierförlag), liksom det var Norstedts som utgav Elena Ferantes böcker på svenska.
Jag började skriva om litteratur i pressen i slutet av 1970-talet. Det var min huvudsakliga försörjning fram till för knappt tio år sedan. Alla dessa år var det likadant. Många små förlag som ger ut mycket viktig litteratur behandlas ibland som icke-existerande, medan det mesta - också det mediokra - som utkommer på Bonnierförlagen eller på Norstedts behandlas med något som liknar underdånighet. Det är ett bedrövligt tillstånd som kommer att bestå. Lita på det. Det är väletablerat och beständigt. Alldeles obegripligt är det förstås inte, men den diskussionen tar vi en annan gång.
Nu kanske ni förstår varför jag avstår att recensera Kristóf. Och att jag inte ens läst Ferante, det ska jag göra när hon är medialt bortglömd. Tills vidare är det andra författare som staplas på mitt läsbord.
Thomas, är det inte så att s.k. politiskt korrekt litteratur behandlas mera välvilligt av recensenterna?
SvaraRadera