Helgvila, vårvärme, Bruno Ganz och annat

Ivösjön vid Korsholmen 16 februari 2019. Foto: Astrid Nydahl

Inte alla vinterdagar är som vårdagar. Men när de kommer vill jag bara vistas utomhus. Efter obligatorisk räkmacka i Bromölla tog vi oss under lördagen upp till Korsholmen vid Ivösjön. Vattenståndet är alltjämt lågt om än en smula bättre än i höstas. En av bänkarna hade soltorkat så där satte jag mig för vila och ostörda tankar. 

Det är inte riktigt tid än att ta fram stolar och bord från bilen, men den doft som spred sig över landskapet skvallrade om att det ligger inom räckhåll.

Jag läser varje natt. Vad annat kan man göra? Efter Nina Bouraoui är det dags för en annan fransyska: Marie-Hélène Lafons Våra liv. 

När skådespelaren Bruno Ganz nu lämnat jordelivet talar de flesta om hans Hitlerfilm. Jag vill mycket hellre minnas honom för Den vita staden av Alain Tanner. Den gjordes 1983.

Bruno Ganz och Teresa Madruga i Den vita staden

I många år sökte jag den som dvd, men den finns och fanns inte att uppbringa, så jag bad en tekniskt kunnig vän att överföra den från VHS-band till mig. Jag har för säkerhets skull två exemplar. Det är en film jag kan se hur många gånger som helst. För Lissabonmiljöerna, natten och dess lockelser och faror, för Ganz lågmälda utstrålning, och hans motspelare Teresa Madrugas skull. 

Du kan se hela filmen här. Den är 1,45 lång. Varje minut lika laddad.