I båten med Zygmunt Bauman

Foto: Astrid Nydahl

Har man en gång börjat läsa Zygmunt Bauman (1925-2017) vill man gärna fortsätta. Den första av hans böcker jag läste var Auschwitz och det moderna samhället (1989), en av de verkligt viktiga böckerna om Förintelsen och dess intima förbindelse med moderniteten och därmed den extrema rationalitet som möjliggör industriellt effektivt mördande. Hans texter om konsumismen har för mig haft samma stora betydelse, som Konsumtionsliv (2008) och samtalsboken från 2013: På konsumtionsindustrins soptipp: om ungdomar, utbildning och utstötning.

Baumans sista bok finns nu i svensk översättning. Retrotopia (Daidalos, översättning av Ola Nilsson) är en i många avseenden logisk slutpunkt för ett både sociologiskt och filosofiskt framgångsrikt och livslångt arbete, först som professor i Polen, sedan i Tel Aviv och hela sitt resterande liv vid Leeds universitet i Storbritannien.

Det som jag framför allt vill framhålla med Baumans arbete är att han lyckas förena en mycket skarp och kritisk blick på konsumismen med en historiesyn som gör det nuvarande skeendet i västerlandet både begripligt och näst intill självklart. Hur skulle ett samhälle som odlat myterna om den fria marknaden och individens frivilliga anslutning till marknadstänkandet kunna sluta på annat sätt än det gjort? 

I Retrotopia förenar han denna syn med en övergripande global analys av vad som nu lika logiskt fått människorna i den tredje världen att vandra på samma håll som varorna hittills gjort. Han skriver förstås om detta mot bakgrund av de väldiga människoströmmar som driver norrut, mot ett bättre och tryggare liv, och som därmed själva bidrar till en ökad otrygghet och skärpta motsättningar i mottagarländerna.

I den epoken vill människor tillbaka till det förflutna. I det finns en delvis falsk, delvis sann nostalgi. Det är den Bauman beskriver som en ”global epidemi”, i vars spår nationalismen växer. Framtidens helvete ställs mot Förflutenhetens paradis.

Vår väg tillbaka till stamsamhället är ett faktum:

”Ett grannskap fyllt av främlingar är ett synligt och påtagligt tecken på vissheter som går upp i rök och framtidsutsikterna i livet glider människor ur händerna – lika mycket som försöken att uppnå dem. Främlingarna representerar allt som är undanglidande, dunkelt, instabilt och oförutsägbart i tillvaron och de förgiftar det dagliga jäktet genom att påminna om den egna maktlösheten och de egna sömnlösa nätterna, fyllda av mardrömslika varsel.”

Bilden av det förflutna blir därmed också en bild ”av hur det skulle ha kunnat vara: otvetydigt ’vårt’ och oförstört av ’deras’ påträngande närvaro.”

Bauman hade inte varit Bauman om han stannat där. Det gör han således inte. Resten av boken, bestående av de två följande kapitlen Tillbaka till ojämlikheten och Tillbaka till Livmodern fördjupar analysen som påbörjats i Tillbaka till stamsamhället och inledningsvis Tillbaka till Hobbes?

I dessa tar har flera gånger hjälp av Umberto Ecos texter, och trots att de citerade avsnitten är skrivna på 1990-talet lyckas Bauman visa hur aktuella de är. Ecos resonemang om individen kontra televisionen äger en stor giltighet i resonemangen om nätkultur och mobiltelefoni. Surfandet kallar han ”dagens substitut för att promenera, simma, dyka och förstå”. 

I  bokens epilog skriver han om det som idag  blir alltmer uppenbart: politikens skiljande från makten. Det ämnet lär bli viktigare som tiden går. ”Maktens aktörer frigör sig från politisk kontroll medan politiken blir kroniskt maktlös” säger Bauman.

I ett alltmer desorienterat Europa, moraliskt, etiskt och politiskt förlamat och renons på all självbevarelsedrift, har jag svårt att se en viktigare bok än denna.