Om man placerar en kvinnlig pensionär i en livsmedelsbutik och släpper fram hela hennes fantasivärld kan det uppstå enastående berättelser. Just det har Marie-Hélène Lafon gjort i sin roman Våra liv.
Berätterskan talar om pensionärslivet som en strikt disciplinstyrd ordning, ”man måste vara uppmärksam, stiga upp på regelbundna tider, inte gå i pyjamas hela förmiddan, gå ut och handla med en lista och shoppingvagn, för nu har man tid, men inte låta hushållsarbetet bre ut sig och uppsluka livet.”
Således stöter man på henne i livsmedelsaffären Franprix, och det är kring kassa fyra allt först utspelar sig, ett stilla och eftertänksamt drama med mycket sprängkraft.
Marie-Hélène Lafons berätterska heter Jeanne Santoire, en kvinna som sedan tjugo år sjunger i kör, och hon går ut hårt med beskrivningen av kassörskan Gordana. Hennes rent kroppsliga uppenbarelse får en mångordig, dråplig och synnerligen bildskapande beskrivning, ”Och brösten sen. Den knäppta blusen räcker inte till. De flödar över. De övergår ens förstånd; varken kyska eller svällande; man kan varken beskriva dem, tygla dem eller sammanfatta dem.”
Gordanas kropp andas ”urgammal motgång och trötthet”, så ung hon ändå är. Lafon lyckas i sin fantasi också placera hennes ursprung och bakgrund till någon plats ”öster om öst och döende republikers sista krampryckningar.” Hennes medsystrar har ju beskrivits i många böcker sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen, dessa väldiga tragedier som skövlat och mördat. Så går mina tankar, även om nu Jeanne Santoire gissar på något geografiskt annat.
Marie-Hélène Lafons berätterska heter Jeanne Santoire, en kvinna som sedan tjugo år sjunger i kör, och hon går ut hårt med beskrivningen av kassörskan Gordana. Hennes rent kroppsliga uppenbarelse får en mångordig, dråplig och synnerligen bildskapande beskrivning, ”Och brösten sen. Den knäppta blusen räcker inte till. De flödar över. De övergår ens förstånd; varken kyska eller svällande; man kan varken beskriva dem, tygla dem eller sammanfatta dem.”
Gordanas kropp andas ”urgammal motgång och trötthet”, så ung hon ändå är. Lafon lyckas i sin fantasi också placera hennes ursprung och bakgrund till någon plats ”öster om öst och döende republikers sista krampryckningar.” Hennes medsystrar har ju beskrivits i många böcker sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen, dessa väldiga tragedier som skövlat och mördat. Så går mina tankar, även om nu Jeanne Santoire gissar på något geografiskt annat.
Marie-Hélène Lafon har en överrasking att bjuda oss, den man som regelbundet ställer sig vid kassa fyra, med famnen full av varor. Hon ger honom namnet Horacio Fortunato och placerar honom i Paris som son till ett portugisiskt portvaktarpar. Hans namn ”kan man inte hitta på”, så vi får lita på Lafons berättelse om denne 45-åring.
Uppvaktar han Gordana? Så enkelt kommer vi inte undan. Horacios tankar måste redas ut, också i förhållande till Gordana och berätterskan.
Uppvaktar han Gordana? Så enkelt kommer vi inte undan. Horacios tankar måste redas ut, också i förhållande till Gordana och berätterskan.
Sitt eget liv och sin egen historia väver Jeanne Santoire så elegant in i berättelsen. Det gör också henne högst levande, och hennes historia rymmer så mycket av det Frankrike hon levt och lever i.
Med dessa förutsättningar utvecklas romanen till mer än en fantasi över fysiskt verkliga människor. Den äter sig in i deras tankar och liv. Den gestaltar i ordets bästa mening. Någon nackdel är det då inte att Marie-Hélène Lafons humor präglar berättandet. Att sedan ett och annat läsarskratt kanske stillnar av allvarligare tankar ger bara romanen dess tyngd och betydelse. Ty det är en roman som man inte glömmer bort i första taget, då dess verklighet på något märkligt sätt känns så välbekant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar