Sätta sig på tvären. Anders Ehnmark och läsningar av Antonio Gramsci

Foto: Astrid Nydahl

Många fina eftermälen får nu Anders Ehnmark (1931-2019). Några av dem är kollegiala, andra är mer analytiska och understryker betydelsen av hans ämnen. Det de flesta har gemensamt är att de nämner hans intresse för Antonio Gramsci, vilket först och främst finns i hans bok En stad av ljus. Där funderar han på metod och slutsats:

"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."

Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:

"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."

Där finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete. Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just den här punkten en central lärdom från Gramsci.

*

Gramsci talade om il vivere civilesedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglönearbetare utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.

Om Siri Hustvedts bok Leva, tänka, titta

Krokosblomning på Landön. Foto: Astrid Nydahl

”Jag har upplevt dimmor och grå punkter som gör det svårt att se det jag har framför mig, kusliga hål i synfältet, en upplevelse av att jag har ett tungt moln inne i huvudet.” (Hustvedt)

Jag har egentligen aldrig dragits till Siri Hustvedts skönlitterära författarskap. Däremot är jag väldigt förtjust i hennes facklitterära böcker, som tidigare Den skakande kvinnan och nu Leva, titta, tänka (Norstedts, översättning av Ulla Roseen), som är en rik essäsamling med mycket personliga infallsvinklar på de olika ämnena.

Det jag omedelbart klamrar mig fast vid i dessa texter – det finns starka, personliga skäl till det – är de texter som behandlar migrän, hallucination, sömnproblem. Här blir Hustvedt som allra bäst. Jag tror att det är så ”enkelt” som att hon här utgår från sitt eget liv som migraineur, och därför blir också hennes avslutande konstessäer så starka. Aldrig privat men mycket personliga. Hustvedt är inte en författare som gömmer sig bakom text, tvärtom föds den i henne som en nödvändighet. Att formulera de egna mardrömmarna är att konkret och förnuftigt hantera dem.

I ett gripande avsnitt skriver hon om det hon kallar ”migränspöken”. De är egentligen högst påtagliga figurer som har med hallucinationer att göra. Men varifrån kommer dessa ”småfolk” frågar Hustvedt sig och svarar: ”Innehållet i hallucinationer måste säkerligen vara såväl personligt som kulturellt”.

I bokens andra del, den som heter Tänka, inleder hon med den mycket intressanta essän Den verkliga berättelsen. Här resonerar hon om den skönlitterära kontra självbiografiska texten. Här säger hon varför inte ens självbiografin är helt pålitligt, som ”sanning” betraktad eftersom ”att minnas är inte samma sak som att inhämta originalfakta som lagrats i hjärnans ’hårddisk’. Det vi erinrar oss är sista versionen av ett givet minne.”

Jag vill också gärna peka på en fascinerande text i den tredje och avslutande delen, Titta, som heter Anteckningar om seendet. Här inleder hon en avdelning som till stor del består av texter om konst och konstnärer. I texten jag syftar på, den består av 33 anteckningar, säger hon bland annat: ”När vi berövats synen hittar vi på synbilder. Att se är också att skapa.” Man skulle, om man hårddrar det, kunna hävda att all litteratur är resultatet av sådana processer.

Anders Ehnmark har avlidit

Skärmdump från DN

Anders Ehnmark har avlidit, han blev 87 år gammal. Ehnmark har sin egen plats i mitt bibliotek. Han har i många år varit en av mycket få svenska författare och essäister från vänstersidan, som varit förebildlig. Han kommer att förbli det. För att hedra hans minne publicerar jag därför denna text från min tidigare blogg Occident:

Varje gång jag läser en klassiker – som Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag också läste Anders Ehnmarks bok Tornet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka avsluta i ämnet.

Det finns mot slutet av Tornet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivit på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

Tocqueville

Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:

”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar. Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”

Akademiens muskelsammandragningar

Trana på Pulken. Foto: Astrid Nydahl

Vad är "väntans tider"? Jag förknippar det både med gravida kvinnor och månaderna före ett stipendiebesked. Det är alltså väntans tider här i verkstaden. Det betyder inte stillasittande och passivitet. Rakt tvärtom. Enda sättet att få dessa tider att rulla på är att själv fylla dem konstruktivt, till nytta. Jag ler en smula inåtvänt när jag läser nyheter om Svenska Akademien. Det som gällde i "krisens" begynnelse gäller fortfarande. Akademien har gjort sig umbärlig för gott. 

Det spelar ingen roll vilka människor man väljer in, eftersom de aktivt bidrar till att legitimera ett gäng som visat sig vara allt annat än förebilder. De illusioner jag själv vårdade i många år visade sig vara just och bara illusioner.

Det finns sådant som självdör. Det finns annat som visar livstecken länge efter dödsögonblicket. Man får inte låta sig luras av dem, eftersom de i allt väsentligt bara är att likna vid muskelsammandragningar. De två kvinnor som under fredagen meddelade att de ställer upp som frivillig gisslan för de redan nersuttna individerna i lokalen har inte heller gjort några märkvärdigheter i den svenska litteraturen. Eller så är de bara väldigt typiska för den. Sak samma.

Samtidigt kan man påminna sig vilka som tidigare suttit i Akademien och vilka som försvunnit av andra skäl än döden.

Tranor, räkmackor och grillkorv

Foto: Astrid  Nydahl

Det var 10.000 tranor på Pulken i veckan. Idrottsföreningen grillar korv till åskådarna. Tranorna blir utfordrade. Isvindar paras med värmande solsken.

Visst är våren här. Det konstaterade jag när jag köpte räkmacka av den förtjusande kvinnan på Erikshjälpen. Till mackan utbyter vi alltid artigheter och smicker med varandra. Det skadar i alla fall inte. Hon är översvallande balkansk, jag mer dämpat halvdansk. Vi kommer förstås mycket bra överens.

Foto: Astrid Nydahl

Frihet och vila på Landön

Foto: Astrid Nydahl

En strimma frihet. En stund av vila. Varje gång jag kommer till Landön, det sker nästan dagligen nu, känner jag hur annorlunda livet kunde vara.

Någon möjlighet att bo där finns förstås inte. Men att vara där, antingen bara vi med förmiddagsfika, eller i samtal med någon av människorna därute, skänker så mycket vila att det hjälper resten av tiden. På onsdagen hade jag ett fint samtal med en man som bor precis intill hamnen. Han berättar alltid intressant om svunna tider. Men fiskaren som stod en bit ut i havet ville inte ens hälsa på oss när han kom in tomhänt. Han var ett undantag. Det mest är frihet och vila.
 

Trump, Israel, Gaza, Venezuela, IS, Brexit

Foto: Astrid Nydahl

De internationella nyheterna samlas varje dag kring bestämda ämnen. Trump lämnar jag därhän. Hans beundrarskara fyller mig dock med häpnad.

Istället funderar jag på om det är början på ett nytt krig vi ser. Israels och Gazas trupper beskjuter nu varandra intensivt. Måndagens jihad-raket nådde norr om Tel Aviv. Tisdagens beskjutningar blev intensiva och vad som ska ske resten av veckan är det ingen som vet.

Putin flyger nu in trupper i konkurshuset Venezuela. Vad de ska användas till är inte svårt att gissa.

Och jag fick en rejäl tankeställare när jag i danska Politiken läste om de fynd man gjort efter flyende IS-trupper. Beskedet är glasklart: man ska få "hem" så många som möjligt, för att kunna följa en terrorplan på europeisk mark. Förvånande, inte sant? Nyheten understryker vikten att hålla dessa mördare utanför vårt land. Utanför Europa.

Naturligtvis tänker jag också på Brexit. Under onsdagen ska det genomföras parlamentariska omröstningar - igen. Men ingen tycks veta riktning eller ens mål. Det kan rimligen bara sluta illa. 

Jag avslutar med ett citat från den partipolitiska sfären. Jag tänker på alla de gånger partiledare talar om "bruna rötter". Så här kunde de låta från Centerpartiet i en tid då det hade avgörande betydelse:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling." Klippt från Bondeförbundets grundprogram antaget vid 1933 års förbundsstämma

Centerungdomarna hade en intressant kommentar några år senare i SLU-Bladet:

“den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan (…) en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

"Är det här någon sorts kristendomspropaganda?"

Zenta Maurina ( 1897 - 1978)

Zenta Maurina levde i Sverige tills någon gång i början av 1970-talet, hon flydde Lettland direkt efter kriget, och dog i Tyskland 1978. Folkbildaren Alf Ahlberg och poeten/akademiledamoten Johannes Edfelt var två av de människor som hjälpte henne på vägen. Ahlberg har också översatt hennes essäer.

Hennes två sista band självbiografi handlar om både den sovjetiska och den nazistiska ockupationen av Baltikum och hur frihetssträvandena kunde se ut. Men hon är också djupt förtrogen med de stora filosoferna och var i många år lärare. Hon var förlamad från midjan och neråt, rullstolsbunden sedan barndomen, och hon var Lettlands första kvinnliga doktorand och känd inte minst för det, men njöt litteraturen och musiken.

Hon blev många gånger missförstådd i Sverige. När hon skrev om Nietzsche, frågade folk om hon var nazist, och när hon lämnade manus på sin Dostojevskij-biografi frågade förläggaren "Är det här någon sorts kristendomspropaganda?". Svårigheten att nå fram på kort sikt kunde istället förbytas i ett långt liv för texterna, som också idag talar till oss med ett aktuellt och evigt tema. I hennes essäer finner jag en tanke om kropp, själ och kärlek. I Maurinas text lyder tanken:

 ”Den som är fylld av sann kärlek lever i en annan människa och dör med henne eller ingår i ett nytt liv. Den som är fylld av sann kärlek, älskar den förkroppsligade själen, den odelbara immateriella substansen. I kärleken förenas väsen och existens till ett, och därför är den som älskar odödlig” (ur essän De döda stanna hos oss). 

Jag ser framför mig Etty Hillesums bröd och plåster när Maurina talar om den förkroppsligade själen. Ordet blev kött.

Kärleken blev kropp. Det är hos Maurina en kristen tanke i tider av ockupation, krig och folkmord, en tanke som likt ljuset trots allt gör seendet och mötet möjligt i det mörker som annars är kompakt. Maurina återkommer gång på gång till denna kärlekstanke. Hennes svåra fysiska handikapp bidrog till att hon fick finna en filosofisk nivå för sin överlevnadskamp. Rullstolen var både ett hjälpmedel och ett hinder, med sin blotta närvaro påminde den henne om tillkortakommanden och ökade svårigheter. Hon skrev att människorna ”är som spridda öar i ensamhetens ishav” och såg bara ett hopp i att ”kärleken bygger broar mellan jaget och duet” och att då, när så sker, också en väsentlig förvandling av våra identiteter äger rum: ”jag är nu ingenting mer för mig själv, ty så mycket har jag blivit du.”

(Ur en dubbelessä om Etty Hillesum och Zenta Maurina)

Fundera, lutad mot ett träd

Foto: Astrid Nydahl

Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läste den och såg att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läste den samma dag som Kertész avled, den 31 mars 2016:

”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”

Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:

”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.” 

Från All My Loving till Allahu Akbar

Klicka på bilden för läsbar text. Omslagsbilden föreställer Manchesters stadssymbol, ett flitigt bi, och det finns som staty överallt i staden.

 

Från All My Loving till Allahu Akbar

Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham

En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl
 

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.

Victoria station. Foto: Astrid Nydahl

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.

Manchester Arena. Foto: Astrid Nydahl

BOKEN KOSTAR 300:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad.

Konstskolan där Lennon mötte sin första fru Cynthia ligger på Hope Street och heter Liverpool College of Art. Beatlarnas  väskor är en betongskulpur utanför skolan. Foto: Astrid Nydahl

Ni mailar mig om ni vill köpa boken, men skickar förstås inga pengar förrän jag svarat. Maila till thomas.nydahl@gmail.com

 

Här kan ni läsa mer om projektet. 

Och för en presentation av bokens olika ämnen finns det mer att läsa här.

Liverpool Cathedral. Foto: Astrid Nydahl

Darwin och det vetenskapliga arbetet

Darwin som staty i Shrewsbury. Foto: Astrid Nydahl

Charles Darwins Självbiografi (i översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:

"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."

Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:

"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."

När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resandevetenskapsman.

Avstå eller sjunka? Privat och socialt i extremismens och terrorns tid

Tosteberga, foto: Astrid Nydahl

Om den inre räddningsbojen trasats sönder och simkunskapen är skral är risken stor att man sjunker.

I ett Sverige, i ett Europa, som sjunker allt djupare i extremståndpunkternas vatten har jag själv mycket svårt att leva. Varje dag blir en prövning, varje natt en oro och en mardröm.

Hur många gånger har jag inte sagt till mig själv att isolering och avstående är enda medicinen. Men jag förmår inte avstå. Efter ett helt yrkesliv som frilansande kulturjournalist och som författare av fler än femtio böcker är jag förstås så skadad att det liknar ett drogberoende.

Inte en resa har jag gjort utan anteckningsboken. Inte en resa utan att den blivit till text.

Det borde vara över nu. Kanske är det över när jag skickat ut min nya bok till sponsorer och köpare?

Brexit i minst två versioner

Skärmdump Independent

Brexit har minst två ansikten. I Independent kan man följa de människor som vandrar genom landet för att folkomröstningen ska följas och Brexit genomföras.

I Daily Mail nedan kan man se en torsdagkvällssida om vad som pågår i Bryssel. Själv följde jag BBC-bevakningen. Det stod ju klart ganska tidigt att May och hennes regering skulle få exakt två månader på sig, men att det ultimatum som Tusk formulerade redan i onsdags fanns med. Antingen ett godkännande i underhuset eller ingen mjuk Brexit alls. (PS: Nu sägs det att 12 april är sista datum).

Nog är det otäcka perspektiv som öppnas. Inte bara konkret för vad som väntar britterna. Utan också, och i ännu högre grad, det faktum att man inte kan lämna EU. Det är sovjetiska omständigheter vi beskådar. Ingen delrepublik kunde lämna den sovjetiska unionen, lika lite som ett medlemsland kan lämna den europeiska unionen utan att det innebär hittills okända fasor.

Vad lär vi? Det första att konstatera är bara det enkla faktum att låsta strukturer av politisk och ekonomisk makt inte låter sig upplösas utan strid.
Det i sin tur reser frågan om ett medlemsland förstör hela unionen genom att lämna? Svaret på det vet vi inte på många år ännu. Men nog gungar det i marken under våra fötter.

Skärmdump Daily Mail

Fem moskéer i Birmingham angripna

Skärmdump Daily Mail

Fem moskéer blev mer eller mindre vandaliserade natten till torsdagen. I engelsk press förmedlar man ett budskap från polisen, och i Birmingham Mail skriver man bland annat:

"Since the tragic events in Christchurch, New Zealand, officers and staff from West Midlands Police have been working closely with our faith partners across the region to offer reassurance and support at mosques, churches and places of prayer.
At the moment we don’t know the motive for last night’s attacks. What I can say is that the force and the Counter Terrorism Unit are working side-by-side to find whoever is responsible. At difficult times like this, it is incredibly important that everyone unites against those who seek to create discord, uncertainty and fear in our communities."

Birmingham till vardags. Foto av Thomas Nydahl

Jag är inte förvånad, är ni? Den inbördeskrigslogiska mekanismen är i full funktion nu. Temperaturen stiger. Detta är att betrakta som vandalisering, och den är i alla avseenden motbjudande. Det vi får se mer av framöver är de dödliga attackerna, de terrordåd som riktas både mot muslimer och utförs av deras jihadister. Det är, vilket vi alla vet, mest det senare vi levt med i två årtionden nu. 

I min nya bok skriver jag också om Birminghams moskéer. Det finns flera där som betraktas som jihadistfästen. Nöjer mig med att citera från min bok:

”Varför kommer alla jihadister till Birmingham?” Frågan är inte min. Den ställdes av en muslimsk man 2017 utanför Birminghams beryktade stormoské, sedan det avslöjats att Khalid Masood som utförde attacken utanför parlamentet i London, hade en koppling till just Birmingham (New York Times, 26 mars 2017). Muslimer i staden brukar förklara förekomsten av jihadister med fattigdom och drogmissbruk. Oavsett vilket så har Birmingham bidragit med en opropotionerligt stor andel jihadister, Birmingham Mail, lokaltidningen, har rentav klagat på att staden blivit landets ”terrorcentral”.

Min nya bok kan du beställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com