 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läste den och såg att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läste den samma dag som Kertész avled, den 31 mars 2016:
”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”
Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:
”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.”
SvaraRaderaEller kanske som Morgenbladets litteraturkritiker så krast säger i sin nya bok,"Imot døden"."Døden er urimelig. Den er urettferdig og uforståelig". "Alle dør vi alene, og vi kan ikke dele døden med noen". Men här finns det en liten ljuspunkt. "Bortsett fra i litteraturen", som författaren säger. Inte för att det nödvändigtvis finns en tröst i det faktum, men att här finns det en gemenskap. Att berätta, om det som inte låter seg berättas... Så Thomas, kanske litteraturen är det lilla andningshål. För de av oss, som lever med och värdesätter litteraturen?
Tack Antti, det är onekligen så att ett av mycket få andningshål är just litteraturen. I alla fall den vi söker efter!
SvaraRadera