Ida Jessen: Telefon (Gyldendal, Köpenhamn)

Foto: Astrid Nydahl

Ida Jessen är en författare jag aldrig vill missa. Hennes romaner har en osedvandlig förmåga att fängsla. 

Hennes nya roman Telefon är inget undantag när det gäller det fängslande. Egentligen är det märkvärdigt att Jessen med så till synes enkla medel kan bygga en trovärdig dramatik i ett enda rum. Det är nämligen det hon gör. Telefon är en roman som ansluter till tre av hennes tidigare som utspelar sig i den fiktiva staden Hvium. Huvudpersonen Lisa, nu bosatt i Köpenhamn, har en mycket tragisk bakgrund i Hvium, och när hon är frivillig nattlig telefonvakt slungas hon tillbaka dit.

Lisa svarar på samtal. Hon lyssnar. Hon ger goda råd, men för det mesta lyssnar hon. Lyssnar och stämmer in med korta bekräftelser eller kommentarer. Samtalen är var för sig intressanta, det är svårt att inte fundera på vad man själv skulle ha sagt i sådana anonyma sammanhang.

Men för Lisa kommer det ett samtal som vänder upp och ner på sådant som är förväntat eller rutin. Det handlar om en djupt tragisk händelse i hennes Hvium-liv. Plötsligt ligger allt naket och blottat igen. Kvinnan som ringer visar sig ha spelat en viktig roll i den tragedin.

I boken läser jag: "Det man ikke kan tie om, om det må man tale."

Det gör den här romanen, och det de talar om är djupt angeläget och Jessen har en imponerande förmåga att fånga det som i människans röst är trovärdigt. Det blir aldrig ytligt, romantiskt eller klichéaktigt. Det bär hela vägen genom telefonlurarna. Ida Jessen vet hur man bygger ett drama. Telefon är sannerligen inget undantag.