V.S. Naipaul i min nya Englandsbok

National Football Museum i Manchester. Foto: Astrid Nydahl

Till de mycket välkända karibiska invandrarna i England hör tveklöst Nobelpristagaren VS Naipaul. En av hans böcker, Ankomstens gåta, är särskilt intressant i sammanhanget. Vid hans bortgång i augusti 2018 skrev Per Wästberg i Svenska Dagbladet:

”Hans åsikter kan bränna som en svetslåga, vare sig det gäller brittisk dekadens, Afrikas förnedring, Indiens byråkrati, Karibiens sömnighet. I Ankomstens gåta når han svåröversättlig enkelhet som gör minsta hjälpverb starkt och självklart. Ingen intrig: personerna lever genom att blott vara inblandade i årstidernas gång. Han är där en reseskildrare på stället, innanför murarna på ett storgods lika förfallet som det forna imperiet. Han förblir resenären som bor i en frätande känsla av förlust, av landsflykt. Ingen har mer insiktsfullt belyst den koloniala människans situation: periferins klumpiga dröm att få bli mittpunkt och mardrömmen att hamna i vad man trott vara just en mittpunkt – ankomstens gåta.”

Här har vi alltså att göra med en författare som vägrar vara talesman, men som i sitt författarskap ändå ” insiktsfullt belyst den koloniala människans situation”, vilket väl får sägas vara mer än de flesta lyckas med. Naipaul är i högsta grad en akut angelägen författare.

Jag läste själv Ankomstens gåta i september 1989, på svenska av den fina översättaren Rose-Marie Nielsen. Då visste vi inte att Naipaul skulle bli Nobelpristagare. Det dröjde nämligen till 2001 då han fick det med motiveringen ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”. Det kan se ut som en luddig motivering, men är det inte just den koloniala historien som vi förlorade kunskapen om då? Naipaul har aldrig betraktat sig som en ”karibisk författare”. Rakt tvärtom ville han vara en engelsk författare.

De flesta invandrare från dessa områden kom sedan Storbritannien avvecklat sitt indiska imperium. Under 1950-talet ökade den icke-vita invandrarbefolkningen mycket snabbt. Många kom från Karibien och från Indien och Pakistan, som skapades just vid den tiden. Fram över 1950- och 1960-talen kom de flesta, och de misstogs iblnd för att en och samma grupp, vilket inte alls stämde. Där fanns hinduer från Gujarat i Indien, sikher från Punjabregionen och muslimer både från västra Pakistan och det östra Pakistan som 1971 skulle bli Bangladesh. Invandringen från Västindien uppmuntrades komma av British Nationality Act of 1948 som gav alla medborgare i samväldet rätten att komma till Storbritannien.

I Ankomstens gåta, säger man i Akademiens presentation, ”gästar Naipaul den engelska verkligheten likt en antropolog som besöker en outforskad infödingsstam i urskogen. Med skenbart närsynta och slumpartade iakttagelser formar han obevekligt bilden av den gamla koloniala härskarkulturens stilla kollaps och det europeiska lokalsamhällets död.”

Men poängen är just den att han inte var en gäst. Inte tidigare och inte vid tidpunkten för Nobelpriset. Han var, som han insisterade på, en ”engelsk författare”. Naipaul skriver i Ankomstens gåta:

”Jag hade skrivit en hel del, utfört arbete som krävt stora ansträngningar; jag hade egentligen sedan skoltiden arbetat under press. Det tog tid för mig att komma in i författarrollen.”

Han verkade ett helt liv som författare. Det var inte en roll utan en konkret vardag för honom. Allt upphörde den 11 augusti 2018, då han avled 85 år gammal. Då hade han bland annat givit ut viktiga verk om islam och muslimska länder, som Bland de rättrogna (1981) och Bortom tron: Islamiska utflykter bland de omvända folken (1998), några viktiga böcker om Indien, en rad fina romaner och essäsamlingar. Han var en i bästa mening engelsk utforskare av det gamla imperiet och dess olika kulturtraditioner och en skarp kritiker av religiös fanatism.

För mer information och beställning av min nya bok, se på denna sida.