Axel Brechenbauer: Saker vi skapar (Kartago)

När konsumismen firar sina största triumfer kan det vara tid att läsa Axel Brechenbauers bok Saker vi skapar.

Det är en bok för alla och envar, tecknad och skriven på ett pedagogiskt sätt som aldrig bortser från humorns betydelse. Ty det är en mycket underhållande bok!

Axel Brechenbauer är konstnär och industridesigner. Han vet vad han talar om när han ger sig ut på det äventyr som börjar med orden:

"Jag tror att mänskligheten redan från begynnelsen varit på jakt efter det ultimata föremålet."

En skapelseberättelse således! En berättelse om människans verkliga och inbillade behov. Men det är inga billiga poäng han är ute efter. Tvärtom förklarar han sambanden mellan natur och kultur, självklarheter som kläder, boende och tekniska lösningar vi använder i vardagen. När jag är klar med boken ska den gå vidare till barnbarnen.

Jørgen Leth: Det bliver ikke væk (Gyldendal)

Dudley Castel, Black Country. Foto: Astrid Nydahl

En av mina danska favoritförfattare är idag tillbaka med en diktsamling. Jørgen Leth kan med säker hand dikta om den ålderdom han själv befinner sig i (han är född 1937). 

Jag har många av Leths böcker i olika genrer, jag har också några av hans fina filmer. Och så cykelloppen, de svindlande referaten. Och jazzen, denna helt egna värld han rört sig så lätt i: 

  

”Jeg mødte Lee Konitz / en eftermiddag/ i Avatarstudiet/ Jeg sagde til ham/ at jeg har elsket/ hans musik hele mit liv”, heter det i nya boken. Konitz musik är för honom som en kär psalm från barndomen.

Dikterna i den nya boken kan karaktäriseras som en åldrande poets öppna blick inför allt det som har med vägen ner till döden att göra. Vi vet alla att vi ska dö. Unga människor struntar i den insikten. De missbrukar med gott humör och hoppas på det bästa. 

När man blir gammal ser allt fåfängt ut. Men det är det inte. Varje dag i livet är ett nytt äventyr, och därtill en ny insikt. Men också nederlagen:

”Jeg faldt i dag/ Mine fødder slæbende på asfalt og sand/ Jeg hørte det så tydelig/ Jeg tænkte der er et nyt sprog/ Jeg skal bare skrive det ned/ Bogstav efter bogstav, linje efter linje/ Det hvislende slæbelyd”

Så blir också fallet – välbekant för nästan alla äldre människor, jag räknar in mig själv i den erfarenheten – till något nytt, något man lär och bär med sig som kunskap.

Jag unnar alla en läsning av Jørgen Leth, så börja gärna med denna sena bok!

Les Murray (1938 - 2019) är död

Brutal politik
liksom usel konst
vet vems fel allting är

(Les Murray, ur Tillflykt till ödemarken
i översättning av Claeson, Ellerström och Svensson)

Bäst som man sitter och arbetar kommer det ett telegram. Les Murray har lämnat jordelivet, 80 år gammal. ”Vi sörjer hans gränslösa kreativitet, liksom hans unika vision”, skrev Les Murrays  australiske förläggare i ett uttalande under måndagen.

Jag inte bara njöt av hans poesi - finns översatt i flera volymer - utan också av hans attityd till livet. Så här till exempel ur diktsamlingen Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag, översättning och efterord: Stewe Claeson, Jonas Ellerström, Lars-Håkan Svensson):

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Murray skriver:

Nej. Inte av mig. Aldrig.

Inte ett steg i ert tåg,

inte en stavelse i er kör,

gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,

makt som räknas för mer än en röst -

storkna av mina fyrradiga stentavlor,

jag erkänner aldrig några av era anspråk

Till sist en recension av en äldre bok:

Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon
innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppingkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll. 

Genernas vandring från far till son

Kväkarnas park i Selly Oak. Foto: Astrid Nydahl

”Mitt liv började alltså vid en främmande kvinnas bröst. Tyvärr fick jag aldrig tacka henne. Min egen mor fick se mig först efter en vecka och till en början var hon osäker: var jag hennes eller inte? 

Efter några dagar såg hon mig höja ena ögonbrynet precis som far brukade göra, och då tvivlade hon inte längre.” 

Julian Better: ur Jag var barn i Gulag (i översättning av David Szybek)

***

Min döde son Tobias hade ett favorituttryck varje gång något gick snett: Like father, like son. Det var inget originellt med det, men när jag tänker på honom är det en av de saker jag minns. 

När jag ser min egen spegelbild i något skyltfönster så är det min pappa jag ser. Samma kutiga knyck överst på ryggen, samma profil. Jag blir alltmer lik honom för varje dag som går. Så det är ju självklart att vi känner igen varandra över generationerna. Jag har inga okända barn på byn som jag riskerar att känna igen. Mina fyra döttrar och mina två söner har en och samma mamma. Nog liknar de både mig och henne. På gott och ont.

Erbjudande för nya boken

Klicka för läsbar text

Från All My Loving till Allahu Akbar är färdig och utskickad till alla som beställt.

Det blir alltid lite tomt när man är färdig med en bok och har distribuerat till alla köpare.

Jag inser att jag låtit trycka lite väl många, så om någon behöver fler är det bara att höra av sig för ett generöst erbjudande från mig (ett radikalt lägre pris om du redan köpt ett eller flera exemplar).

1 ex 100:- + porto 55:-

Två ex = 175:- + porto 55:-

Fyra ex för 300:- + postens L-påse 79:-

 

Detta erbjudande gäller alltså bara sponsorer och tidigare köpare.

Är det första gången du beställler gäller originalpriset 300:- inklusive frakt.

Bokens innehåll kan du läsa mer om här.

Beställningar skickar ni till thomas.nydahl@gmail.com

Sara Collins: Frannie Langtons bekännelser (Etta/Sekwa, översättning av Jan Hultman & Annika H Löfvendahl)

Sara Collins, författaren bakom Frannie Langtons bekännelser. Bild från förlaget

Man ska vara väldigt försiktig med begreppet ”mästerverk” när man skriver om ett litterärt verk. Men vid läsningen av Sara Collins roman Frannie Langtons bekännelser fladdrar det förbi flera gånger.

Sara Collins, med en sjuttonårig advokatverksamhet bakom sig, har inför sin debutroman gått tillbaka i en bestämd tradition, hämtat näring ur den och mycket framgångsrikt utvecklat den till ett unikt, eget arbete. Själv tycker jag inte att man behöver genre-stämpla en roman, men eftersom brittisk press visar hur traditionen ser ut, gör jag det också. 

Tänk Charlotte Brontës Jane Eyre, tänk Emelie Brontës Svindlande höjder, lägg sedan till den gotiska fiktionen och vi är framme. Den läsare som fastnat för de gamla romanerna kommer förstås också att göra det för denna. Man ska veta att Collins hela tiden skriver in försiktiga sidoreferenser i karaktärer och handling, men man behöver sannerligen inga sådana för att njuta av hennes roman.

Frannie Langtons bekännelser är berättelsen om kolonialism, slaveri och inte minst om kärlek mellan kvinnor. Berätterskan är mulatt, det betonas gång på gång att hon är just det och inte svart. Hon hålls i slaveri på Jamaica på Paradise-plantagen, men tas till London där hon ”ges bort” och får tjäna som piga i en överklassfamilj. Vi befinner oss i en tidig artonhundratalsmiljö med strikt klassindelning och stor fattigdom. Det är George Benham som ”får henne” som gåva. Den kärleksrelation som utvecklas mellan frun, Madame Benham, och den förra slavflickan, blir så småningom både romanens vackra nav och dess katastrof. 

Nu är ju inte Frannie vilket flicka som helst, hon är både läs- och skrivkunnig. Hennes stora stolthet är förstås dessa färdigheter som ständigt förvånar det England som vill rasforska och med självklarhet ser ner på varje nyans av brunt. Det är ingen tillfällighet att Frannies favoritbok är John Miltons Paradise. Katastrofen som väntar har såväl med droger som mord att göra. Men ingenting av det vi tycker oss se är så, hela tiden förskjuts berättelsen för att långt fram i berättelsen klarna i det den verkligen är. Där Frannie sitter inlåst och skriver sina bekännelser kan allting utifrån se självklart ut, men bakom lagren av lögner döljs det alltid en sanning.

Författarinnans familj flydde själva Kingston när det grymma våldet bröt ut efter valet 1976. De kom till Cayman-öarna där folk skrek åt dem: ”Svarta apor, försvinn härifrån”. 

Ett referat som detta gör naturligtvis ingen rättvisa åt den magnifika romanen. Ta det bara som en fingervisning om var vi befinner oss, varför och när. Och lägg titeln på minnet: Frannie Langtons bekännelser. Den boken hade jag velat ha oläst, så bra är den!

Gå eller ligga bredvid varandra

Backsippor. Foto: Astrid Nydahl

”För själarnas totala överensstämmelse krävs andhämtningens överensstämmelse, ty – vad är andhämtningen om inte själens rytm? 

Alltså, för att människor skall kunna förstå varandra måste de antingen gå eller ligga bredvid varandra.” 

Marina Tsvetajeva, ur I skuggan av ett krig, 1917 (i översättning av Elena och Bengt Samuelson) 

Hon vet vad hon talar om. Det är bara att läsa om och av henne för att förstå. Djupet i dessa rader är oändligt stort, just för att de grundas på en fasansfull erfarenhet. Den sovjetiska historien - från palatskuppen 1917 och fram till dess fall - tycks också för lång tid framåt ha ristats in i medborgarna. Att 52% av ryssarna nu säger att de vill ha Stalin tillbaka ger väl en liten vink om hur illa det är. Putin är ännu inte en Stalin, men att han gärna hyllar honom och stärker sin position är väl också en indikation på hur viktiga de nära och intima relationerna mellan människorna är. Om man får "gå eller ligga bredvid varandra" kan man kanske skapa ett frirum mitt i dårskapen.

Varför bloggen Inre exil?

En utförlig förklaring till bloggbytet hittar ni nu på Nydahls läsningar vid kusten.

Avslutad värnplikt – en sista kommentar

Thomas Nydahl i barndomshemmet, Stadiongatan 53 på Lorensborg i Malmö 1964 med de första Beatlesskivorna som spelades på en orange grammofon av plast. Det var bilder som denna som lockade mig att skriva den senaste boken. Foto: privat

Jag får reaktioner från läsare som undrar över mitt bloggbyte och beslutet bakom det.

Låt mig förklara:

Jag har femton års värnplikt bakom mig. Låter det pretentiöst? Klart det gör! Icke desto mindre har jag dagligen skrivit om ämnen som de flesta inte ens tar i med tång. Jag har gjort det just för att jag betraktat det som en plikt.

Vilka ämnena är vet ni förstås, men låt mig ändå påminna:

Först och främst har jag skrivit om den tredje totalitarismen (Imre Kertész uttryck); islam och dess politiska gren islamismen. Som andra viktiga ämnen har jag tagit upp det förfall som pågår i vårt eget land (liksom i resten av Västerlandet) och pekat på olika orsaker. Vill man därtill studera den kulturella och befolkningsmässiga "förändringen" (eufemismen passar väl bra dessa dagar) finner man miljoner saker på nätet.

Redan för flera år sedan slutade jag att använda bloggen som en ”brottscentral”. Skulle man kommentera varje våldtäkt, rån, överfall, skjutning eller hedersbrott fick man skriva dygnet runt. Meningslöst för en enskild bloggare. Det finns andra som gör just det mycket bättre. Däremot har jag ägnat en särskild sorts, politiskt och religiöst motiverad, brottslighet stor uppmärksamhet. Jag syftar på de allt oftare förekommande islamistiska terrorattentaten, små som stora. Men jag syftar också på det stegrade judehatet som fått katastrofala konsekvenser för judar i hela Europa, också i Sverige som bekant.

Under nio år har jag på bloggens förlag Occident utgivit elva böcker med liknande tema (till en sammanlagd summa av dryga 250.000:- som jag sedan fått in med försäljning, sponsorer för två av böckerna, samt läsargåvor):

Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner, 2011

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamismen, 2012

Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands under femton år, 2012

Medborgaren, makten och moskén, 2013

Solitär i nyspråkets tid, 2014

Identitärt. Om rötter, identitet ooch politisk aktivism, 2014

Antecknat i krigstid, 2015

Ett barn är fött på Sevedsplan, en bok om Malmö, 2015

Vardagar före sammandrabbningen, essäer, 2016

Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden, 2017

Från All My Loving till Allahu Akbar, 2019

En enda av dessa böcker, Black Country, gav ett litet överskott till mig. Övriga gick precis ihop, så som den nya boken nästan gjorde. Begrunda detta, kära läsare. Nog kan ni förstår varför jag nu återgår till den metod för reflektion jag tillämpade i tidigare böcker, som:

Äntligen ensam, 1987

Melankolin, 1993

Förensligandet, 2000

Den tysta zonen, 2001

Inre frihet, 2008

Med dessa slutord stänger jag butiken men låter denna och mina två tidigare bloggar ligga ute ett tag till.

Hjärtligt välkomna till Inre exil!

-->

Akta dig för världen!

En vildvuxen kyrkogård precis bakom puben Bear and Staff i Selly Oak, Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

Ni som följt mina tidigare bloggar vet att jag återkommande har läst Olav H. Hauges dagböcker, i det svenska urvalet (översatt av Lars Molin). Det är ju en mycket uppfordrande samling dagböcker, de spänner tidsmässigt över sjuttio år, från 1924 till 1994. 

Nu har jag tagit fram honom igen. I det svarta hål jag befunnit mig sedan flera månader har sådana böcker hjälpt mig att hålla kvar förnuft och rationalitet. Hauge skriver:

"Men akta dig för världen! Den förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, skulle du veta vad det är!"

Det intressanta med hans hållning är att han hela livet lever efter eget huvud - jag lärde mig aldrig att gå i takt, skriver han på ett ställe - men samtidigt som han kräver ensamheten av sig själv vill han leva med en kvinna. Han menar att ett liv utan kvinnan är att försöka sig på det omöjliga:

"Han som gör det har alltid en kamp att föra - han somnar aldrig."

Mirjam Tuominen om lögnens omöjlighet

Kyrkogård i Dudley, Black Country. Foto: Thomas Nydahl

"I bredd är begränsning inte bara nödvändig, men helig. Gränsens okränkbarhet i denna riktning är oförytterlig, ty försöken att utsudda denna kontur inför lögnen i medvetandet. För människan som kännande, tänkande, till gott redobogen varelse är allt möjligt, blott inte lögnen införs. Lögnen drar en spindelväv för verklighetens ansikte." Så skrev Mirjam Tuominen i Gud är närvarande (1961).

Tuominen har fått en förnyad aktualitet i och med dottern Tuva Korsströms bok Älvan och jordanden om henne och hennes make Torsten Tuominen. Jag har inte den boken, men gläds åt att den finns tillgänglig. Är man intresserad av eller har läst Simone Weil ska man inte försumma Mirjam Tuominen.

"Än hyllar döden livet i dig..."

Dudley Castle, England. Foto: Astrid Nydahl

Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), fick jag läsa korrespondensen i sin helhet. Det var den engelska utgåvan som jag fick av en vän. Och av en tillfällighet kom sedan den svenska översättningen, Nelly Sachs/Paul Celan: Brev (ellerströms, översättning av Margaretha Holmqvist och Lars-Inge Nilsson)

Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.

Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. Som denna:

"Än hyllar döden
livet i dig,
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet"

(sidan 65, ur brev 14.12. 1960)

Hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.

Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.

In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.

Miguel Torga: Vilken miserabel epok!

Hanley Park, Stoke on Trent. Foto: Astrid Nydahl

"Vilken miserabel epok! Till och med konstnärerna har blivit ena ärans byråkrater."

Så skriver Miguel Torga i sin dagbok i maj 1958 (översättning från portugisiskan av Arne Lundgren). 

Miguel Torga (1907-1995) var såväl praktiserande läkare som läst och omtyckt författare. Hans dagböcker är en fantastisk källa till kunskap och inspiration. Lundgren utgav detta urval på svenska 1990 med titeln Inre frihet. Dagböcker 1933-1987.

Varför gräva i det förgångna? Jag gör det av två skäl: det mesta som idag publiceras är försumbart och ointressant, det andra skälet är att dessa verk säger något om vår egen tid. Torga och många med honom såg vad som skulle komma.

Nya bloggen Inre exil igång

Från och med idag är nya bloggen Inre exil igång, med nya texter och bilder varje dag. Jag tror inte att någon förklarat bättre än Camus när han 1945 i sin anteckningsbok skrev:

"Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall. Ensamheten gör mig lycklig." (översättning av Anders Bodegård)

Välkomna till nya bloggen. Klicka här så kommer du dit. 
 

Det största sveket

Wales, foto Astrid Nydahl

Vilket är en människas största svek? Den som sviker sin egen, inre känsla, gör sig skyldig till det värsta, eftersom ett sådant svek aldrig glöms bort.

Att följa den inre känslan är själva motsatsen till bokstavstron och fanatismen.

Vada, vandra, flanera, gå

Oavsett underlag vill jag varje dag befinna mig i rörelse.

För den som suttit ett helt liv, i arbete och skapande, är rörelsen problematisk. Jag vadar i de vattensjuka marker som omger min hemstad och lilla by. Det är en fantastisk upplevelse. Men jag vandrar, flanerar och går utmed Östersjöstränderna. Där finns den stora tystnaden. Vid friska vindar är det vågrörelsens ökade intensitet jag hör. Under de fullmånedygn som just varit är det det försvinnande havet jag iakttagit. Havsbotten frilagd, stenar som stått på torra land.

Att befinna sig i rörelse befrämjar tänkandet.

Förmår vi utöva seriös självkritik? Varför går vi vidare i förfallets träsk?

Foto: Astrid Nydahl

”Honest self-criticism is one of the unmistakable marks of spiritual greatness” säger Rabbi Lord Jonathan Sacks, som tidigare var brittisk överrabbin. Det var han i tjugotvå år, numera är han ansedd för att vara en av de mer betydelsefulla judiska filosoferna och författarna. Han har 25 böcker bakom sig och jag citerar nu ur Not in God’s Name: Confronting Religious Violence. Sacks har djupgående kunskaper om olika religiösa traditioner och granskar både historiska och nutida fenomen där våldet blivit en del av religionen. Det är förstås ett grovt understatement att säga att hans bok äger största aktualitet. 

Förmår vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på 1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare. Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv. Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik? Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland också främmande människor man möter i livet. Jag skriver detta i all ödmjukhet.

***

Detta är mitt sista inlägg här. För att rädda mitt eget förstånd lämnar jag det som har att göra med islamism, terror, parlamentsval, inrikes- och utrikespolitik, EU, invandring, utvandring, klimatpolitik, genuspolitik... you name it. Från och med onsdag finns jag bara aktiv på Inre exil. Du finner förstås den bloggen lika lätt som du funnit andra av mina bloggar. Jag fiskar inga röster. Jag använder inga gilla-knappar. Jag behöver inga applåder. I år fyller jag 67 år, det jag lärt mig politiskt, socialt och kulturellt ligger till grund för mitt beslut. Tack till alla mina läsare för dessa år! Ni är förstås lika välkomna till Inre exil.

Hatpredikanter och vardagen

Foto: Astrid Nydahl

Var går gränsen? Behöver vi ange en bortre gräns när skeendet redan för länge sedan passerat all rimlighet? Nej, den tiden är förbi. De artiga diskussionerna och "hänsynen" fanns möjligen före insikten om vad som pågår.

De 290 döda i Sri Lanka, de fem hundra skadade människor, har fått betala priset den här gången. Motivet blir så mycket tydligare när en islamsk  hatpredikant visat sig vara en av självmordsbombarna.

Påsken pågår ännu. Imorgon är det vardag igen. Då kommer nyhetssändningarna åter att visa inslag om hemspråksundervisning, svanfamiljer i parkerna, trafikkontroller, ostpriser och berätta något vackert från den vanliga världen. Så sövs vi ner på nytt, oförmögna att agera. Vi går kollektivt vidare mot den katastrof som framträder vid de tillfällen massmorden utförs. De blir fler framöver, det är allt vi kan vara säkra på.

Terrorn tystar friden i påsk

Landö-påsk vid lågvatten. Foto: Astrid Nydahl

Nog kan man sitta i frid och tystnad så länge man är ute. Nog kan man - om än med ansträngning - verkligen koppla bort världens affärer för någon timme.

Skärmdump från Daily Mail

Men hemma igen stirrar man rakt ner i terrorns effekt. Man ser hur kyrkorna sprängts och hur människorna i högmässorna mördats eller skadats. Kyrktaken är i vissa fall lika borta som  det över Notre Dame. Vem talar klarspråk? Vem förklarar - tydligt och välformulerat - att detta är islamismens avsikt och mål?

Denna terrorverksamhet ingår i en dödskult som skiljer de troende från de vantrogna/otrogna. Kan man välja annat än otroheten när man ser hur dödskulten verkligen ser ut? Jag kan det inte.

Allt pekar på att NTJ (National Thowheeth Jama'ath) ligger bakom massmorden idag. NTJ är en "radikal muslimsk grupp" som tidigare bland annat gjord sig känd för att ha förstört buddhistiska statyer.

Det kommer mer. Idag var det katoliker i Sri Lanka som massakrerades. Imorgon vet vi inte vem det blir, men vi kan vara säkra på att det sker - igen och igen.

Sommar i nordöstra Skåne

Korsholmen på påskafton. Foto: T.N.

Sitta på café med räksmörgås och kaffe. Stå alldeles stilla på gräsmattan och se spegelblanka Ivösjön. Höra en hund plaska lycklig i vattenbrynet. Känna doften av matlagning. Se på vitsipporna, sitta med öppna fönster och ställa svåra frågor. Påsken blev sommar i våra trakter. Den lilla stadens cafégubbar sitter länge och väl med samtal om liv och erfarenheter. Skämten blir många. Ensamheten skingras över dessa kaffekoppar. Bortom denna frid rasar kriget. 

När jag skriver dessa förmiddagsrader räknar man till minst 165 döda i de samordnade attackerna mot kyrkor och hotell i Sri Lanka. Islamisterna har inte lagt ner vapnen, om nu någon trodde det.

Vitsippa på Korsholmen. Foto: Astrid Nydahl

Alisa Velaj: På bron

Foto: Astrid Nydahl

På bron

Om varje bro har du sagt att den var bäst,

länge höll du den hjärtans kär.

Senare har förstörelsens dagar följt

för dig, för mig, för bron över floden

Också jag har sagt att jag tycker om alla broar,

utom den som avsiktligt förstördes.

Jag har sagt, jag har sagt…

Det är förvisso mycket vi sagt, båda två

Längre fram, jag från Öst och du från Väst,

vågade vi gå högtidligt på bron

(när sprickor av förfall redan syntes)

I avsikt att hålla varandras händer just där,

som jordens hjärta sägs befinna sig.

Just där föll vi ner i vattnet,

stuckna av vredens getingar

oförmögna att inse ens då

huruvida vi förlorade balansen på grund av dem,

eller om det var bron som föll sönder i våra själar…

Översättning från albanskan av Arben P. Latifi

Översättning från engelskan av Thomas Nydahl