 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Honest self-criticism is one of the unmistakable marks of spiritual greatness” säger Rabbi Lord Jonathan Sacks, som tidigare var brittisk överrabbin. Det var han i tjugotvå år, numera är han ansedd för att vara en av de mer betydelsefulla judiska filosoferna och författarna. Han har 25 böcker bakom sig och jag citerar nu ur Not in God’s Name: Confronting Religious Violence. Sacks har djupgående kunskaper om olika religiösa traditioner och granskar både historiska och nutida fenomen där våldet blivit en del av religionen. Det är förstås ett grovt understatement att säga att hans bok äger största aktualitet.
Förmår vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på 1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare. Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv. Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik? Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland också främmande människor man möter i livet. Jag skriver detta i all ödmjukhet.
Förmår vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på 1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare. Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv. Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik? Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland också främmande människor man möter i livet. Jag skriver detta i all ödmjukhet.
***
Detta är mitt sista inlägg här. För att rädda mitt eget förstånd lämnar jag det som har att göra med islamism, terror, parlamentsval, inrikes- och utrikespolitik, EU, invandring, utvandring, klimatpolitik, genuspolitik... you name it. Från och med onsdag finns jag bara aktiv på Inre exil. Du finner förstås den bloggen lika lätt som du funnit andra av mina bloggar. Jag fiskar inga röster. Jag använder inga gilla-knappar. Jag behöver inga applåder. I år fyller jag 67 år, det jag lärt mig politiskt, socialt och kulturellt ligger till grund för mitt beslut. Tack till alla mina läsare för dessa år! Ni är förstås lika välkomna till Inre exil.
 |
SvaraRaderaTack Thomas! Jag kommer till att sakna mycket dina så klarsynta, kloka och genomtänkta reflektioner. Vi så ofta kan läsa på din blogg. Om de vardags aktuella händelserna, om religion och politik. Som (mot eller med vår vilja),tar en allt större plats i vår vardag. Och som är så svåra att komma undan. Lycka till med din nya blogg. Jag kommer självklart göra ofta besöka där...
Tack. Instämmer med föregående skribent Antti. Dina reflektioner och analyser har varit varje dags ljuspunkt.
SvaraRaderaMen jag förstår din trötthet. Vi ses på din nya blogg, självklart! Vi får se om du kan hålla dig i exil, det måste trots allt vara svårt när världen tränger sig på och orden finns.
Delar som du vet ditt behov av att gå i inte exil. Världen tränger sig dock på vare sig man vill det eller inte. Man får göra vad man kan för att freda sig, hitta den fristad man kan.
SvaraRaderaMan kan ibland behöva flytta fokus. Med förstående och vänlig hälsning/ Einar
SvaraRaderaTack till er alla fyra, jag hoppas förstås att ni inte blir besvikna över min nygamla kurs.
SvaraRadera