måndag 29 april 2019

Genernas vandring från far till son


Kväkarnas park i Selly Oak. Foto: Astrid Nydahl

”Mitt liv började alltså vid en främmande kvinnas bröst. Tyvärr fick jag aldrig tacka henne. Min egen mor fick se mig först efter en vecka och till en början var hon osäker: var jag hennes eller inte? 

Efter några dagar såg hon mig höja ena ögonbrynet precis som far brukade göra, och då tvivlade hon inte längre.” 

Julian Better: ur Jag var barn i Gulag (i översättning av David Szybek)

***

Min döde son Tobias hade ett favorituttryck varje gång något gick snett: Like father, like son. Det var inget originellt med det, men när jag tänker på honom är det en av de saker jag minns. 

När jag ser min egen spegelbild i något skyltfönster så är det min pappa jag ser. Samma kutiga knyck överst på ryggen, samma profil. Jag blir alltmer lik honom för varje dag som går. Så det är ju självklart att vi känner igen varandra över generationerna. Jag har inga okända barn på byn som jag riskerar att känna igen. Mina fyra döttrar och mina två söner har en och samma mamma. Nog liknar de både mig och henne. På gott och ont.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar