Inre exil och omläsningar

Landön idag: en fiskarebod, en bil, två stolar, ett bord, kaffekorg. En plats för vila och eftertanke. Foto: T.N.

Fredagen var den första riktiga vårdagen på Landön. Att sitta lätt klädd i solen en meter från Östersjön är ett särskilt tillstånd.

I väntan på att min nya bok, Från All My Loving till Allahu Akbar, ska anlända från tryckeriet är det många viktiga tankar som upptar mig.

Jag blev uppmärksammad på en bok jag måste läsa på nytt. 2007 kom Nattens bibliotek av Alberto Manguel i svensk översättning. Jag tar mig an den som långläsning på kommande kustsittningar.

Men än viktigare är ett starkt mognande beslut. Jag kommer, kanske redan denna sommar, att avsluta mitt bloggande om litteratur, politik och samhälle. Varför? För det första därför att jag känner en allt större olust att delta i den "debatt" som alltid faller ner i vulgariteter och extrema ståndpunkter. För det andra därför att jag anser slaget förlorat. Det finns inte en enda sak som talar för en annan och klokare utveckling. Europa, med länder som Sverige i spetsen, gräver sig allt djupare ner i avgrunden.

George Orwell

Parlamentsval, opinionsundersökningar och massrörelser har egentligen aldrig intresserat mig, men jag har betraktat det som en medborgerlig plikt att ändå säga emot makten och tidsandan. Detta grundläggande ointresse och pliktmässiga skrivande har eskalerat till äckelkänslor och en allt större lust att verkligen befinna mig i inre exil. Vill Sverige omfamna gamla IS-krigare och Sharia-domstolar i wahhabismens tjänst, socialt förfall i kombination med politiskt beslutad nedrustning och brutal klasspolitik, så får det bli utan mitt deltagande. Vill Sverige fortsätta på den väg som riksdagsmajoriteten varit överens om i så många år - utan minsta antydan till självrannsakelse - så blir det också utan mig.

Bli inte förvånade om ni en dag finner mig i en blogg med namnet Inre exil. 

I "Det nya Europa" blir uteliggarna allt fler. Foto: A.N.

George Orwell skriver i sin essä Tryckfrihet (Animal Farm) publicerad i London i augusti 1945

"När man kräver yttrandefrihet och tryckfrihet kräver man inte absolut frihet. Det måste alltid finnas, eller det kommer åtminstone alltid att finnas, en viss grad av censur så länge organiserade samhällen består. Men frihet, som Rosa Luxemburg sa, är 'alltid de andras frihet' (...) Om den intellektuella friheten, som utan tvivel är ett av de utmärkande kännetecknen för den västerländska civilisationen, över huvud taget ska ha någon innebörd betyder det att var och en ska ha rätt att säga och trycka det som han tror är sanningen under förutsättning att det inte skadar resten av samhället på något otvetydigt sätt (...) Det är endast, eller huvudsakligen, den litterära och den vetenskapliga intelligentian, samma personer som borde vara frihetens väktare, som börjar förakta friheten, i teorin såväl som i praktiken" (översättning av Peter Handberg i Som jag behagar).

***

Ni vet vad jag skrivit de senaste tjugo åren. Allt finns kvar på bloggarna Nydahls Occident, Nydahls kustvandringar och här i Nydahls läsningar vid kusten.