 |
| Dudley Castel, Black Country. Foto: Astrid Nydahl |
En av mina danska favoritförfattare är
idag tillbaka med en diktsamling. Jørgen Leth kan med säker hand dikta om den
ålderdom han själv befinner sig i (han är född 1937).
Jag har många av Leths böcker i olika
genrer, jag har också några av hans fina filmer. Och så cykelloppen, de
svindlande referaten. Och jazzen, denna helt egna värld han rört sig så lätt i:
”Jeg mødte Lee Konitz / en eftermiddag/
i Avatarstudiet/ Jeg sagde til ham/ at jeg har elsket/ hans musik hele mit
liv”, heter det i nya boken. Konitz musik är för honom som en kär psalm från
barndomen.
Dikterna i den nya boken kan
karaktäriseras som en åldrande poets öppna blick inför allt det som har med
vägen ner till döden att göra. Vi vet alla att vi ska dö. Unga människor
struntar i den insikten. De missbrukar med gott humör och hoppas på det
bästa.
När man blir gammal ser allt fåfängt ut.
Men det är det inte. Varje dag i livet är ett nytt äventyr, och därtill en ny
insikt. Men också nederlagen:
”Jeg faldt i dag/ Mine fødder slæbende
på asfalt og sand/ Jeg hørte det så tydelig/ Jeg tænkte der er et nyt sprog/
Jeg skal bare skrive det ned/ Bogstav efter bogstav, linje efter linje/ Det
hvislende slæbelyd”
Så blir också fallet – välbekant för
nästan alla äldre människor, jag räknar in mig själv i den erfarenheten – till
något nytt, något man lär och bär med sig som kunskap.
Jag unnar alla en läsning av Jørgen
Leth, så börja gärna med denna sena bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar