Kjersti Annesdatter Skomsvold (född 1979) debuterade 2009 med Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg (2009). Boken tilldelades Tarje Vesaas’ debutantpris (som utdelas av Den norske Forfatterforening) och är utgiven på 25 språk.
Jag har just läst hennes till svenska översatta Barnet. Det är en roman av det där slaget som gör att man trots en lågmäld ton direkt dras med in i berättarens värld. Det är en värld som varje förälder nog kan känna igen sig i, kvinna eller man. Men det är självklart den gravida kvinnans perspektiv vi bjuds.
Barnet är i alla avseenden en livsberättelse, en sådan som både komplicerar och gör självklart, det faktum att vi i våra relationer också bildar familj med barn och det hela. Kjersti Annesdatter Skomsvold gör mig ibland nästan lycklig över det miraklet. Samtidigt påminner hon läsaren om allt det vanskliga, det som är oro, rädsla, osäkerhet, grubblandet i sömnlösheten. Men mest av allt påminner hon läsaren om allt det ljuvliga när det lilla barnet har kommit och man (ja, jag som man, pappa, morfar och farfar till exempel) har det lilla underverket sovande på magen. Hur måtte det då inte vara för mamman som fött barnet och som ammar honom? Det gestaltar hon mycket övertygande och fint.
Det finns både ömhet och skönhet i den här romanen. Det finns en underfundig, melankolisk humor som tilltalar mig mycket. Nog skulle jag vilja läsa mer av Kjersti Annesdatter Skomsvold.
 |
© Agnete Brun, författarfoto |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar