Les Murray (1938 - 2019) är död

Brutal politik
liksom usel konst
vet vems fel allting är

(Les Murray, ur Tillflykt till ödemarken
i översättning av Claeson, Ellerström och Svensson)

Bäst som man sitter och arbetar kommer det ett telegram. Les Murray har lämnat jordelivet, 80 år gammal. ”Vi sörjer hans gränslösa kreativitet, liksom hans unika vision”, skrev Les Murrays  australiske förläggare i ett uttalande under måndagen.

Jag inte bara njöt av hans poesi - finns översatt i flera volymer - utan också av hans attityd till livet. Så här till exempel ur diktsamlingen Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag, översättning och efterord: Stewe Claeson, Jonas Ellerström, Lars-Håkan Svensson):

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Murray skriver:

Nej. Inte av mig. Aldrig.

Inte ett steg i ert tåg,

inte en stavelse i er kör,

gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,

makt som räknas för mer än en röst -

storkna av mina fyrradiga stentavlor,

jag erkänner aldrig några av era anspråk

Till sist en recension av en äldre bok:

Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon
innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppingkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.