Nattens exil - en tillbakablick

Nattens exil. Foto: Hideo Matsumoto

Fragment av sådant jag skrev i Lissabon när det begav sig:

I natten, i gränden. Det matta skenet från den uråldriga gatubelysningen. Horan med de sneda klackarna. Förgängelse.

*

Kullersten. Kullersten. Kullar. Sten.

*

Varför just jag? Hade jag inte det svårt nog att avstå undergången redan? I dig mötte jag en svärta så stark att den övergick i ljus

*

Driver ner mot floden. Måsarnas skrin. Duvornas värdighet. Stråket av trafikdoft. Stirrar mot vattnet. Hör mistlurarna. Ett oktoberregn väldigt som pelare från himlen.

*

Finns det en pessimism så djup att den bidrar till överlevnaden?

*

Kan själva svartsynen, i det skede då den befriat från illusioner, vara grunden också för en kulturell självförståelse?

*

Bairro Alto, Mouraria, Graça, Castelo, Alfama, Baixa, Chiado, Bica, Madragoa. Smakar på namnen. Smakar på uppförsbackarnas sälta. Smakar på lukten av kolgrillad fisk. Smakar på spårvagnens hjärtskärande gnissel. Smakar på vokaler. Smakar på språkets egen sångbarhet. Börjar om från början: Bairro…

*

Att finna sig i sitt öde är att gå bortom klagan, missnöje, vantrivsel. Att finna sig i ödet är inte att underkuvas, det är att inlemmas i just det ögonblick då man själv finns till på jorden.