Péter Esterházy: Bukspottkörteldagbok

Foto: Astrid Nydahl

”Det är förbaskat svårt att ljuga när man inte känner till sanningen.” Péter Esterházys första mening i Harmonia Cælestis (2004, i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson)

Den senast till svenska översatta boken kom att bli den sista. 

Bukspottkörteldagbok (i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson) är i konkret mening ingenting annat än en sjukdoms- och dödsdagbok. Péter Esterházy börjar skriva denna dagbok i slutet av maj 2015 när han fått sin cancerdiagnos. Men han känner bara till sanningen om sjukdomen. Om utgången vet han förstås ingenting. Ändå är det dödens skugga som lutar sig över anteckningarna och ger dem den dunkla föraning om sanningen som redan är känd för läsaren. Det är förstås en både tragisk och tung läsning. Men bara i den meningen. Om man försöker anstränga sig så ser man också något annat. Den Péter Esterházy som har såväl självironin som humorn i behåll, den författare som med briljans kan berätta om också de mest bedrövliga tillstånden där inne på sjukhuset och i samvaron med sin oroliga familj.

”Jag skriver detta under värmestrålarna. Klotter, och jag kan inte låta bli att tänka på att det i tryck inte kommer att märkas att det är klotter, och det är inte så att jag sneglar på en eventuell publik när jag skriver detta.”

Den genuina dagboken skrivs förstås inte för en publik och det skulle aldrig falla mig in att betrakta detta sjukhushäfte som det minsta publikfriande. Kanske är det där textens storhet finns? Han skonar oss inte från det vämjeliga. Det spys och diarréplågas i korridorer och sjukrum. Och Esterházy är som besatt av könsorden. Han oroar sig nog mer för avsaknaden av sexualliv än för den cancersjuka bukspottskörtel han hela tiden talar med som om den vore en person i egen rätt.

”I själva verket hanterar jag hela denna grej bra. Man kan säga att till och med Gud har skapat mig till att få bukspottskörtelcancer. I mitt tycke är jag en av de bästa på just den saken i det här av så många sår blödande fosterland.”

Det finns något rörande i att den dödliga cancern reduceras till ”denna grej”. Det är som om den bara var en hinder i arbetet och vardagen, något som tvingar honom till behandlingarna och mötena med läkarna. Han talar mycket om den kvinnliga läkaren, tycker sig ha lärt känna henne. Ändå är hon väldigt korthuggen, hänvisar till att hon talar i mobilen när han möter henne i en korridor. Men han beklagar sig inte, rakt tvärtom. 

Anteckningsbokens sista text är skriven onsdagen den 2 mars 2016. Ur den citerar jag: 

"Jag skulle gärna vilja tro att det inte finns några problem när solen skiner så här. Kan inte finnas. Synd att det är trams."

Péter Esterházy avled i juli 2016.