![]() |
Sara Collins, författaren bakom Frannie Langtons bekännelser. Bild från förlaget |
Man
ska vara väldigt försiktig med begreppet ”mästerverk” när man skriver om ett
litterärt verk. Men vid läsningen av Sara Collins roman Frannie Langtons
bekännelser fladdrar det förbi flera gånger.
Sara
Collins, med en sjuttonårig advokatverksamhet bakom sig, har inför sin
debutroman gått tillbaka i en bestämd tradition, hämtat näring ur den och
mycket framgångsrikt utvecklat den till ett unikt, eget arbete. Själv tycker
jag inte att man behöver genre-stämpla en roman, men eftersom brittisk press
visar hur traditionen ser ut, gör jag det också.
Tänk
Charlotte Brontës Jane Eyre, tänk Emelie Brontës Svindlande höjder,
lägg sedan till den gotiska fiktionen och vi är framme. Den läsare som fastnat
för de gamla romanerna kommer förstås också att göra det för denna. Man ska
veta att Collins hela tiden skriver in försiktiga sidoreferenser i karaktärer
och handling, men man behöver sannerligen inga sådana för att njuta av hennes
roman.
Frannie
Langtons bekännelser
är berättelsen om kolonialism, slaveri och inte minst om kärlek mellan kvinnor.
Berätterskan är mulatt, det betonas gång på gång att hon är just det och inte
svart. Hon hålls i slaveri på Jamaica på Paradise-plantagen, men tas till
London där hon ”ges bort” och får tjäna som piga i en överklassfamilj. Vi
befinner oss i en tidig artonhundratalsmiljö med strikt klassindelning och stor
fattigdom. Det är George Benham som ”får henne” som gåva. Den kärleksrelation
som utvecklas mellan frun, Madame Benham, och den förra slavflickan, blir så
småningom både romanens vackra nav och dess katastrof.
Nu
är ju inte Frannie vilket flicka som helst, hon är både läs- och skrivkunnig.
Hennes stora stolthet är förstås dessa färdigheter som ständigt förvånar det
England som vill rasforska och med självklarhet ser ner på varje nyans av
brunt. Det är ingen tillfällighet att Frannies favoritbok är John Miltons Paradise.
Katastrofen som väntar har såväl med droger som mord att göra. Men ingenting av
det vi tycker oss se är så, hela tiden förskjuts berättelsen för att långt fram
i berättelsen klarna i det den verkligen är. Där Frannie sitter inlåst och skriver sina bekännelser kan allting utifrån se självklart ut, men bakom lagren av lögner döljs det alltid en sanning.
Författarinnans
familj flydde själva Kingston när det grymma våldet bröt ut efter valet 1976.
De kom till Cayman-öarna där folk skrek åt dem: ”Svarta apor, försvinn
härifrån”.
Ett
referat som detta gör naturligtvis ingen rättvisa åt den magnifika romanen. Ta
det bara som en fingervisning om var vi befinner oss, varför och när. Och lägg
titeln på minnet: Frannie Langtons bekännelser. Den boken hade jag velat
ha oläst, så bra är den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar