För den som suttit ett helt liv, i arbete och skapande, är rörelsen problematisk. Jag vadar i de vattensjuka marker som omger min hemstad och lilla by. Det är en fantastisk upplevelse. Men jag vandrar, flanerar och går utmed Östersjöstränderna. Där finns den stora tystnaden. Vid friska vindar är det vågrörelsens ökade intensitet jag hör. Under de fullmånedygn som just varit är det det försvinnande havet jag iakttagit. Havsbotten frilagd, stenar som stått på torra land.
Att befinna sig i rörelse befrämjar tänkandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar