Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus, och sen kommer natten (Weyler, översättning av John Swedenmark)

400 själar finns det i det lilla isländska samhället. Tillräckligt få för att man ska känna alla, tillräckligt många för att olika konstellationer, förbindelser och relationer ska etableras och inte bara föda ömhet och kärlek utan också stora portioner skvaller, elakhet och missförstånd.

Scenen för Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus fascinerar mig redan från första sidan. Den som aldrig varit på Island har naturligtvis smått exotiska föreställningar om landet. Men varje turistbild smulas sönder i denna bok, här är det ingenting annat än vardagarna som blir utgångspunkt, och då räcker deras ljus och mörker som grund för nära nog skröne-liknande berättelser invävda i varandra för att tillsammans utgöra romanens struktur.

Jag slungades in i detta nya språk. Det är naturligtvis Swedenmarks förtjänst att Stefánssons roman känns skriven på svenska, en svenska som saknar varje likhet med felstavad och feltänkt mediatext. Här bubblar orden, begreppen och meningarna som gasfyllda, ständigt puttrande underjordiska krafter. Det är Island vi talar om.

Och det är det underjordiska som gång på gång skrämmer, både människorna där och läsaren. Har man byggt ett magasin ovanpå något uråldrigt ska man inte heller förvånas över det spöklika, strömavbrotten och lådor som faller som av sig själva. Skräcken står på lur i den vardagligaste av situationer. ”De märker av en osynlig närvaro” säger Stefánsson, ”en rörelse i ögonvrån, en otydlig rörelse, och hör ett rassel, tittar åt sidan, men det finns ingenting där och inte ett ljud utom vinden utanför…”

Kanske är det ändå erotiken som blir det mest minnesvärda ur romanen. Det är inte ofta man får läsa sådan frustande, frisk och frejdig samvaro mellan män och kvinnor. När den sker ute i det fria, på en bondes marker, fjärran blickarna, saknar den alla hämningar. Men när den avslöjas som en otrohetsaffär mellan Kjartan som slår ner stolpar och står svettig med bar överkropp, och Kristín som gör sig vägar förbi, hon som av väder och upphetsning låter bröstvårtorna ”styvna till i den varma brisen”, ja då går det riktigt illa. De känner varandra väl, men de ingår inte i samma hushåll.

Jag kunde också berättat om Astronomens föreläsningar, om restaurangen som öppnar i huset där stickstugan funnits, om Turids flirt med Benedikt och den stora kärleken som trots kroppslängd och annat tänds i deras inre, men som ändå slutar så mörkt. Istället säger jag: läs den här boken, läs den för att upptäcka en ny värld, ett nytt språk och en vidunderligt vacker litteratur som nästan är livet självt.

"Denna tystnad är skapande i sig själv"

Foto: Astrid Nydahl

I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande.

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.

Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall. 

 

Vilka är mina bloggläsare?

Foto: Astrid Nydahl

Vad är det för människor som läser min blogg? Jag skulle egentligen vilja tycka att det är fel att ställa den frågan. Men det gångna halvåret har jag tänkt på den, om och om igen.

Jag vet förstås inte vem de alla är. Men jag kan tydligt se en sorts människa som är väldigt lik mig själv, inte minst i den e-post jag får. Skulle jag ange några karaktärsdag så fick det nog bli:

# Vantrivsel i samtiden.

# Motvalls i den meningen att man inte automatiskt ansluter sig till massan.

# Mot makten, såväl politiskt som existentiellt.

# Stark motståndare till upplösningen av moraliska ramar.

# Litteraturintresserad i olika former.

# Motståndare till det slags mångkultur som hävdar att ”allt går” och att alla ”värderingar” har samma betydelse. Denna motståndare ser en tydlig skillnad på värdet av yttrandefrihet och tillämpandet av hedersvåld, värdet av frihet och religiös könsapartheid.

# Ofta enstöring, vilket inte betyder samma sak som ensamlevande men ofta en människa som har svårt för såväl familjära som sociala spektakel.

Sådana människor gör livet lättare att leva. Sådana människor befinner jag mig gärna i dialog med. Jag skriver dessa rader med reservation för att jag i något viktigt avseende kan ha alldeles fel.

To emphasize ethnic and gender “balance” - vad händer då?

Foto: Astrid Nydahl

Läs idag denna sedelärande historia. Den är hämtad ur förra veckans TLS och skriven av signaturen J.C. Kursiveringarna är huvudsakligen mina:

The most recent issue of the quarterly Scottish Review of Books, published in Edinburgh, appeared in late 2018. It contained much of interest, including an interview with Carol Ann Duffy (“What’s it like being Poet Laureate?”) and a sequence of poems “inspired by Muriel Spark”. The editor of the SRB, Alan Taylor, was the general editor of the successful centenary edition of Spark’s novels, published last year.

The SRB was part-funded by Creative Scotland, “the public body that supports the arts”, but the journal has learned that its latest application (for £45,000) has been turned down. Jan Rutherford, Chair of the Board at the SRB, writes: “It is with the greatest regret that the Board of Scottish Review of Books Limited announce a break in regular publication of the print edition of the quarterly magazine”. The well-organized online version will continue for the time being.

Behind the rejection lies a difference of views over those modern key words, “diversity” and “relevance”. No need to ask who takes which side. Like Arts Council England, Creative Scotland is no longer willing to accept “quality” as a sufficient or even necessary property in the art it supports. Rather, it wishes to emphasize ethnic and gender “balance”.

No reasonable person would proclaim themselves opposed to diversity; but literary activity founded on social ideology always founders. It is poor practice, not to say philistine, and it is impossible to ignore sinister historical echoes. To favour a writer principally on the grounds of identity approval is to risk injury to those who do not fit the criteria, while casting doubt on the artistic ability of those who do. Ideology is harmful to art because it limits freedom, and when art isn’t free it becomes boring. If you care to propose an argument to the effect that literature benefits from being at the mercy of social policy, we’re all ears.

En svensk politikertyp: lydig framför allt

Foto: Astrid Nydahl

"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

(Thomas Mann om politiker i allmänhet, hämtat ur hans bok En opolitisk mans betraktelser, svensk översättning av Per Landin och Urban Lindström)

Nu ställer jag frågan: en svensk nutida politiker då, hur ser han eller hon ut? Vi kan hoppa över allt det som format - vi är ju väl bekanta med broilertypen, som aldrig sett en vanlig arbetsplats utan gått från högskoleutbildning och ungdomsförbund rakt in i partistyrelserna för vidare karriär - och istället kika på hur han ser ut på hög nivå. Riksdagen är förstås hans första delseger. Ministerposten själva målet. Hur nå dit? Princip nummer ett är lydighet. Princip nummer två är att allt man någonsin tyckt och tänkt snabbt går att ändra mot betalning (i form av förmåner, poster eller inflytande). Princip nummer tre är att utifrån de två första principerna förstå att man alltid - alltid! - lyder partipiskan. Utan denna tredje princip är allt som förgjort.

Finns det självständiga intellektuella bland nutida svenska politiker? Det har funnits ansatser till sådana, men det är så länge sedan att det inte är värt att tala om. Föreställ dig bara någon enda av personerna du ser varje kväll i nyhetssändningarna presenteras med namn och "självständig intellektuell" bredvid partibeteckningen. Det säger sig självt att det är en omöjlighet.

Men hur ska en enda europeisk nation någonsin kunna göra några framsteg - eller alls ta steg i annan riktning än ut mot stupet till avgrunden - utan sådana människor i det politiska livet? De intellektuella som "engagerat sig politiskt" - det är ju sådana eufemismer vi lever och dör med - har för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Varför tycks de omöjliga både här i Sverige och i andra europeiska länder. Eller så ställer man frågan på ett helt annat sätt: blir en intellektuell, känd för sin självständighet och sitt oberoende, korrumperad och dömd i samma ögonblick som han eller hon stiger in i politikens högre sammanhang?

Hur ska de europeiska politiska institutionerna någonsin kunna användas till annat än ryggdunkande, korruption, andlig och ekonomisk nivellering, lydighet gentemot överordnade och inställsamhet gentemot det storkapital och den allt skamlösare och just därför så mycket rikare överklassen som dränerar både enskilda människors och hela nationers ekonomi, om inte den självständiga människan finns med där?

Kanske har jag nu tecknat en bild av varför jag möter varje ny dag med svartaste pessimism? Kanske har jag bara skrivit något som inte ens hade behövt skrivas eftersom det ter sig så självklart.

EU-valet. Vad ska det vara bra för?

Foto: Astrid Nydahl

Det sägs i medierna att det varit val till EU-parlamentet. Vad ska det vara bra för?

Jag kikar i brittisk press. Jag kikar i svensk press, inklusive den lokala. Överallt ser jag flinande och hoppande politiker. Vad ska det vara bra för?

Alldeles seriöst: "val" som detta är att betrakta som icke-val. Det finns en grupp, ej folkvalda, höga herrar och damer i EU. De fattar besluten. Parlamentet är en diskussionsklubb av noll betydelse. Det ena spektaklet avlöser det andra.
 

Från Ökendykarna till Gryningsvakten

Den gångna veckan valde jag att fortsätta läsningen av Sven Lindqvists författarskap, sedan jag var klar med Myten om Wu Tao-zu. Det blev en stilla läsning av Ökendykarna. Tematiskt hör den intimt samman med det han i tidigare böcker ägnat sig åt: kolonialismen, en värld utanför Europa. Jag ska inom kort fortsätta med Terra Nullius - en resa genom ingens land. En av de absolut sista författare han nämner i Ökendykarna är Joseph Conrad. Inget kunde därför vara lämpligare än att fortsätta på det spåret. Det gör jag med Maya Jasanoffs hyllade bok om honom; Joseph Conrad i en global värld som Daidalos förlag nyligen utgivit. Den kommer att ta sin tid, men jag återkommer med recension.

Handlingsförlamad

Foto: Astrid Nydahl

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” Fernando Pessoa

Kan det finnas värre tillstånd än detta? Jag letar i minnet. Jag letar i tid och rum och finner bara handlingsförlamningen. När en krympande massa idag går till urnorna sitter jag och blickar mot horisonten. Eller så ligger jag och läser. Ingenting kan någonsin ändra på detta tillstånd.

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Foto: Astrid Nydahl

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.

Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

Hur ser friheten ut, bortom omständigheterna?

Foto: Astrid Nydahl

I Ernst Jüngers Skogsvandringen kan man läsa: ”för att bli fri måste man vara fri, ty frihet är existens – framför allt är frihet en medveten samklang med existensen och den tillsynes ödesbestämda längtan efter att förverkliga den.”

Är jag en fri människa? Ett helt liv har jag strävat dit. Nu är jag istället så ofri jag kan bli. 

Vad menar jag med det? 

Jag menar att omständigheterna – de som slungades mot mig för flera årtionden sedan nått fram. Att jag för 29 år sedan lyckades slita sönder bojorna och fly tycks inte längre spela roll.

Att leva i ofrihetens omständigheter är krävande. Det hindrar mig rent fysiskt. Platser där jag vandrat fri besöker jag inte längre. Men den själsliga ofriheten är svårast. Den består av ständigt återkommande tankar som upptar mig när jag egentligen borde syssla med annat.

Frihet är existens säger Jünger. Ofrihet är också existens. I alla fall just nu.

Två år sedan massakern i Manchester. Från All My Loving till Allahu Akbar

Foto: Astrid Nydahl

Det är nu två år sedan en islamist och självmordsbombare slog till mot Manchester Arena. Som en påminnelse om vilka offer vi betalar för att ha dessa mördare i våra länder erbjuder jag idag min nya bok, som har detta massmord som en av sina tidsaxlar. Boken heter Från All My Loving till Allahu Akbar och har som underrubrik: Resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham. En krönika om sextio års kulturkamp. Foton av Astrid Nydahl

Skärmavbild Manchester Evening News om tvåårsdagen för massakern.

Boken skildrar tiden mellan två dagar som i många avseenden kan sägas vara tidstypiska: The Beatles första konsert i Liverpool i januari 1961 och Ariana Grandes konsert i maj i Manchester 2017. Den senare utsattes för en blodig massaker som IS låg bakom.

Boken berättar om resor och läsningar i Manchester, Liverpool och Birmingham, senast under hösten 2018. Hur har dessa engelska städer påverkats av den stora muslimska invandringen från i första hand Pakistan, Bangladesh och Indien? Vad skiljer den från tidigare invandringsgrupper under 1800- och 1900-talet? Hur kan ett land utan industri längre leva som det gjort, utan att miljoner människor blir identitetslösa och vilsna... ja, många frågor som dessa behandlas i min nya bok. 

Har ni läst Black Country som jag utgav 2012 kommer ni att känna igen er. Så som jag rörde mig i det postindustriella Birmingham, gör jag det i Manchester och Liverpool. Allt i skuggan av Brexit och med den stora otrygghet den redan orsakat. 

Storbritannien är i många avseenden som Sverige - fast minst tio år längre ner i det politiska missbruket av förtroende, förfallet med narkotika, övergrepp och förfulade offentliga miljöer, sexuell grooming och krav på sharialagar, och den tröstlösa kulturen av väntan och uppgivenhet som präglar de fattiga delarna av städernas befolkning. 

Vi befinner oss i Manchester och Liverpool, det är delar av England som kämpar för sina värden och sin plats på jorden - alltid i motvind men med obruten stolthet.

BOKEN KOSTAR 300:- 150:- inklusive frakt. Gäller för inrikesbeställningar, för övriga tillkommer portokostnad. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com för beställningar

Foto: Astrid Nydahl

Manchester Evening News skriver: 

And in the months to come, a permanent memorial garden will be established in Manchester city centre, to create a place of contemplation near to the arena itself, in between the cathedral and Chetham's School of Music. 

The garden will remember the 22 people killed on May 22 2017: Georgina Callander, 18; Saffie Rose Roussos, 8; John Atkinson, 28; Megan Hurley, 15; Olivia Campbell-Hardy, 15; Alison Howe, 45; Lisa Lees, 43; Angelika Klis, 39; Marcin Klis, 42; Martyn Hett, 29; Kelly Brewster, 32; Jane Tweddle, 51; Nell Jones, 14; Michelle Kiss, 45; Sorrell Leczkowski, 14; Liam Curry, 19; Chloe Rutherford, 17; Elaine McIver, 43; Wendy Fawell, 50; Eilidh MacLeod, 14; Courtney Boyle, 19; Philip Tron, 32. 

To pretend the city’s wounds will ever fully heal would be to misunderstand grief. The memory of those who died is becoming woven into Manchester’s fabric, into its consciousness and its physical landscape.

Slut på ord

Foto: Astrid Nydahl

Jag går längst ut på bryggan. 

Där bryggan tar slut fortsätter jag mot horisonten. 

Jag har just nu slut på egna ord.

" Det är inte nödvändigtvis klarhet han söker..."

Foto: Astrid Nydahl

Tocquevilles manuskript vittnar om hur mån han är om effekter. Marginalerna är fyllda med kommentarer och tillrop. Texterna är liksom fortfarande under arbete. Ibland viker han papperet på mitten och skriver på ena sidan, rättar och förmanar sig själv på den andra (...) Det är inte nödvändigtvis klarhet han söker, men sinnesrörelser, eftertanke - som en konstnär, mer än en historiker, kanske.

Tocqueville tecknas bland annat så i Anders Ehnmarks bok Slottet. Det är en glimrande studie av en man och hans tid.

Veckan framöver kommer Sverige att tala om Engdahls och Frostenssons nya böcker. Om dem tänker jag tiga. Inte ens läsa. Jag fortsätter läsa Tocqueville och Ehnmark. Det är inte att gå emot strömmen - som det heter - det är att gå i grunden emot sin tid.

Filmer av Terence Davies

I samband med utgivningen av min senaste bok, som utspelar sig både i Manchester och Liverpool fick jag ett fint filmtips av en läsare.

Det handlade om två filmer av Terence Davies. Den första jag såg är Distant Voices, Still Lives. En högst originell film från 1988 som i dramats form berättar om en handfull människor i Liverpool, om deras barndom, familjehelveten, kärlek och nederlag. Filmen är ganska hårt stiliserad och påminner om ingenting annat jag sett.

Och nu, efter någon veckas väntetid med leveransen, också den poetiska bildberättelsen om Liverpool från åren efter kriget fram till vår tid, Of Time and The City. Terence Davies läser själv texten, den pendlar mellan saklighet och poesi, mellan djupt allvar och humor. Här får vi bekanta oss med stadens arbetarklass, dess fattigdom och slit, boendemiljöer som är eländiga, fram till det moderna genombrott då människor, med regissörens ord "trodde de skulle få paradiset" men hamnade i banala höghus av värsta sort.

Detta är två filmer jag varmt rekommenderar. De säger något viktigt om vår epok, om våra liv och den situation de flesta unga människor idag kanske inte ens hört talas om.
 

Leninpriset och Sven Lindqvist

Foto: Astrid Nydahl

Sven Lindqvist fick alltså Leninpriset, och började sitt tacktal 2013 med orden:

Tack för Leninpriset!

Jag har särskild anledning att glädja mig åt just detta pris. Svenska leninister har inte alltid varit lika förtjusta i mina insatser.

Min första tanke när han fick det var: varför alls ta emot ett pris i denna blodsbesudlade despots namn? Jag har under åren följt Jan Myrdals och Lasse Didings bisarra pris. Jag har noterat att de flesta som fått det antingen varit upphöjda kommunister - som Sven Wollter och Maj Wechselmann - eller stenrika vänsterpopulister som Jan Guillou. Det de haft gemensamt är stoltheten och glädjen över att ha fått priset. Det är det mest häpnadsväckande. Peter Englund ironiserade en gång över det och föreslog att man instiftade ett Pol Potpris.

Borde Sven Lindqvist ha tackat nej? Alldeles självklart även om pengarna kliar i plånboken. Det hjälper inte att han använde tacktalet för att rikta hård kritk mot både priset och Lenin. Men läs gärna slutraderna:

Jag hade dragit slutsatser som inte stämde med den dåtida vänsterns förutfattade mening. Jag har fortsatt med det.

Och därför gläder det mig särskilt att ta emot just Leninpriset.

Jag ser i det ett erkännande från den leninistiska vänstern.

Av en motståndare till Lenin och de flesta av hans läror.

Av en feministisk gråsosse som jag.

Behöver jag säga att ingen skulle ta emot ett Hitlerpris och använda tacktalet till en deklaration om antinazism? Vår tids paradox är att det fortfarande - efter all dokumentation i så många år - går bra med kommunistiska despoter.

 

Sven Lindqvist, värme och dimma en söndag i maj på Landön

Landön söndag 19 maj. Foto: Astrid Nydahl

Med kameran vänd mot växtligheten är allt klara, gnistrande färger. Vänd åt andra hållet, över axeln på mig och ut mot havet, syns dimman. Hela förmiddagen på Landön låg dimman kvar. Men det blev en ljuvlig vistelse där, femton grader varmt, tre samtal, med två fiskare och en kvinna boende på platsen. Hon berättade mer om sin vackra hund som nu är drygt sjutton år, att han vill ha hamburgare och räkor. En finsmakare.

Landön 19/5. Foto: Astrid Nydahl

Jag har tagit fram lite Sven Lindqvist-böcker. Det blir så när någon av de stora går bort. Nyligen Anders Ehnmark, nu Lindqvist. I Myten om Wu Tao-tzu läser jag: 

Krigets första offer är sanningen. Blir ett japanskt skådespel sämre för att japanska flottan har bombat Tsingtao? Har en dålig tysk bok blivit överlägsen en bra engelsk därför att länderna befinner sig i krig? Gör krigsutbrottet fransk kultur värdelös? Det vill man inbilla oss. Vi måste vägra delta i detta bedrägeri.

Det är förklarligt om politiker och soldater förblindas av hat mot fienden. Men när även de intellektuella grips av krigshetsen och skriver kamplyrik, bojkottar "fientlig konst" och smädar hela folk - vem skall då försvara sanningen?

Det var Hesse som skrev ner dessa tankar. Lindqvist påpekar att de bildar en avgörande skiljelinje i hans liv. Artikeln "dömde honom till landsflykt och gjorde honom till diktare". 

Det är därmed två saker jag vill säga denna måndag:

För det första vill jag understryka att det är på Landön jag känner mig fullt mänsklig. I stillheten där finns varken ångestplågor eller kulturell vantrivsel.

För det andra tror jag att vi nu måste hålla huvudet kallt. Vi lever i en tid som mycket väl kan övergå i krig. Fronterna är redan tydliga. Jag vill inte skriva något som kan uppfattas som "sanningens offer". I värsta fall måste jag tiga helt. Detta är ju inga nya tankar för mig, men de måste skrivas ner för att få mening och betydelse.
 

Likheter mellan två historiska gestalter

Ivösjön vid Vånga. Foto: Astrid Nydahl

Samtidighet är ett begrepp vi borde använda oftare. Skälet till det är att vi kan få syn på det vi annars inte ens reflekterat över. Samtidigheten förklarar. Som att Tocqueville och Marx levde samtidigt. Att de var lika varandra. Anders Ehnmark skriver:

Utifrån olika värderingar, men med samma klarsyn, iakttar de den moderna klasskampens födelse. Man kan lägga Det kommunistiska manifestet bredvid Tocquevilles stora tal i kammaren den 27 januari 1848. Texterna är tillkomna ungefär samtidigt, just före revolutionen. Också Tocqueville ser ett spöke gå runt Europa.

Ehnmark sätter alltid fingret på något väsentligt, ja rentav något tidigare osynligt. Han fortsätter:

Precis som Marx och Engels tecknar Tocqueville borgarna vid makten som förblindade av snöda intressen, medan arbetarna kräver rättvisa. Klasskampen hårdnar, därför att de rättslösa ser sina herrar uppträda ovärdigt "på den stora teater där vi befinner oss", alltså den politiska scenen.

Också den som grubblar över vår tids herrar kan finna åskådningsöppningar hos Ehnmark. Frågan är om det finns någon samtidighet hos oss, det vill säga några filosofiska/politiska gestalter/rörelser som liknar varandra utifrån olika ståndpunkter. I så fall skulle man kunna säga att både radikalvänstern och radikalhögern "tecknar borgarna vid makten som förblindade av snöda intressen". Med ett självklart tillägg skulle jag då säga att det kan man göra utan att identifiera sig med någon av dessa strömningar. Vår tid skriker mot oss, den som inte hör måste bokstavligt talat hålla för öronen.

Fängelsestraff: piska eller morot? Tocqueville på fängelsebesök

Päronträden blommar. Foto: Astrid Nydahl

Jag skrev igår om Tocquevilles Amerika-böcker. Inspiration att ta fram dem fick jag av Anders Ehnmarks bok Slottet. Fram kom också Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen (också den i översättning av Ervin Rosenberg) och Minnen (översatt av Per Magnus Kjellström).

I Slottet läser jag:

Krafterna ligger i vila. Det är hett. Scenen är också fridfull. Men spänningen är oerhörd. Dag efter dag iakttar de häpna fransmännen detta amerikanska lärostycke. Ett socialt hot bemästras. Ett ekonomiskt men farligt styrelsesätt provas ut. Det är ju mycket billigare att låta fångarna arbeta i det fria med en så liten bevakningsstyrka. Liksom USA är känt för billigt styre (...) är det numera också känt för billig fångvård.

Vad är det Tocqueville och hans resesällskap Beaumont betraktar? Jo, närmare 600 fångar som arbetar under tystnad, bevakade av ytterst få väktare. Principen är tystnad. Den som bryter tystnaden piskas. Och om nätterna sitter de alla i isoleringsceller. Lydnaden fungerar. Priset blir lågt. 

Vad lär sig de två fransmännen? Jag citerar Ehnmark:

Tocquevilles fängelseskrifter är föga filosofiska. Om det rätta talar han sällan, om det lämpliga alltid. Medkänsla ser man inte mycket av. Hårdhetens gränser intresserar honom nästan bara av resultatsynpunkt. Humanitär kritik avfärdar han som filantropi, vilket i hans mun är ett skällsord.

Tocqville kokar ner allt till det som det väsentliga handlar om, "de hederliga människornas samhälle". Ehnmark talar om "ett hot". Naturligtvis är brottsligheten ett hot. Det vet vi också i vår tid. Frågan hänger därför kvar: Vad är det lämpliga här och nu?

Jag fortsätter läsningen. Vad annat kan man göra?

Mordförsöket i Helsingborg. En viktig uppdatering idag

Det finns anledning att läsa uppföljningen av det som hände i Helsingborg. Då höggs en 60-årig judisk kvinna ner med nio hugg av en 29-årig arabisk man. Scenariot var förstås glasklart. Också för mig. Men dagens större reportage i Helsingborg ger ett annat intryck: "Vi är inte muslimer" säger gärningsmannens mamma. Han skrevs ut från psyket dagen före attacken. Artikeln finns här, läs den.

I artikeln kan man bland annat läsa:

Under våren har 29-åringen bott i en lägenhet på promenadavstånd från brottsplatsen på Nedre Långvinkelsgatan, för övrigt i samma kvarter där den 60-åriga kvinnan bor. 

Boende i området som HD och Sydsvenskan har varit i kontakt med vittnar om att 29-åringen spridit skräck i grannskapet. Han har setts gå knivbeväpnad i bar överkropp udda tider på dygnet. I påskhelgen larmades polisen sedan 29-åringen gått till angrepp med kniv mot flera ytterdörrar.