tisdag 28 maj 2019

En svensk politikertyp: lydig framför allt

Foto: Astrid Nydahl


"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

(Thomas Mann om politiker i allmänhet, hämtat ur hans bok En opolitisk mans betraktelser, svensk översättning av Per Landin och Urban Lindström)

Nu ställer jag frågan: en svensk nutida politiker då, hur ser han eller hon ut? Vi kan hoppa över allt det som format - vi är ju väl bekanta med broilertypen, som aldrig sett en vanlig arbetsplats utan gått från högskoleutbildning och ungdomsförbund rakt in i partistyrelserna för vidare karriär - och istället kika på hur han ser ut på hög nivå. Riksdagen är förstås hans första delseger. Ministerposten själva målet. Hur nå dit? Princip nummer ett är lydighet. Princip nummer två är att allt man någonsin tyckt och tänkt snabbt går att ändra mot betalning (i form av förmåner, poster eller inflytande). Princip nummer tre är att utifrån de två första principerna förstå att man alltid - alltid! - lyder partipiskan. Utan denna tredje princip är allt som förgjort.

Finns det självständiga intellektuella bland nutida svenska politiker? Det har funnits ansatser till sådana, men det är så länge sedan att det inte är värt att tala om. Föreställ dig bara någon enda av personerna du ser varje kväll i nyhetssändningarna presenteras med namn och "självständig intellektuell" bredvid partibeteckningen. Det säger sig självt att det är en omöjlighet.

Men hur ska en enda europeisk nation någonsin kunna göra några framsteg - eller alls ta steg i annan riktning än ut mot stupet till avgrunden - utan sådana människor i det politiska livet? De intellektuella som "engagerat sig politiskt" - det är ju sådana eufemismer vi lever och dör med - har för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Varför tycks de omöjliga både här i Sverige och i andra europeiska länder. Eller så ställer man frågan på ett helt annat sätt: blir en intellektuell, känd för sin självständighet och sitt oberoende, korrumperad och dömd i samma ögonblick som han eller hon stiger in i politikens högre sammanhang?

Hur ska de europeiska politiska institutionerna någonsin kunna användas till annat än ryggdunkande, korruption, andlig och ekonomisk nivellering, lydighet gentemot överordnade och inställsamhet gentemot det storkapital och den allt skamlösare och just därför så mycket rikare överklassen som dränerar både enskilda människors och hela nationers ekonomi, om inte den självständiga människan finns med där?

Kanske har jag nu tecknat en bild av varför jag möter varje ny dag med svartaste pessimism? Kanske har jag bara skrivit något som inte ens hade behövt skrivas eftersom det ter sig så självklart.

Inga kommentarer: