Fängelsestraff: piska eller morot? Tocqueville på fängelsebesök

Päronträden blommar. Foto: Astrid Nydahl

Jag skrev igår om Tocquevilles Amerika-böcker. Inspiration att ta fram dem fick jag av Anders Ehnmarks bok Slottet. Fram kom också Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen (också den i översättning av Ervin Rosenberg) och Minnen (översatt av Per Magnus Kjellström).

I Slottet läser jag:

Krafterna ligger i vila. Det är hett. Scenen är också fridfull. Men spänningen är oerhörd. Dag efter dag iakttar de häpna fransmännen detta amerikanska lärostycke. Ett socialt hot bemästras. Ett ekonomiskt men farligt styrelsesätt provas ut. Det är ju mycket billigare att låta fångarna arbeta i det fria med en så liten bevakningsstyrka. Liksom USA är känt för billigt styre (...) är det numera också känt för billig fångvård.

Vad är det Tocqueville och hans resesällskap Beaumont betraktar? Jo, närmare 600 fångar som arbetar under tystnad, bevakade av ytterst få väktare. Principen är tystnad. Den som bryter tystnaden piskas. Och om nätterna sitter de alla i isoleringsceller. Lydnaden fungerar. Priset blir lågt. 

Vad lär sig de två fransmännen? Jag citerar Ehnmark:

Tocquevilles fängelseskrifter är föga filosofiska. Om det rätta talar han sällan, om det lämpliga alltid. Medkänsla ser man inte mycket av. Hårdhetens gränser intresserar honom nästan bara av resultatsynpunkt. Humanitär kritik avfärdar han som filantropi, vilket i hans mun är ett skällsord.

Tocqville kokar ner allt till det som det väsentliga handlar om, "de hederliga människornas samhälle". Ehnmark talar om "ett hot". Naturligtvis är brottsligheten ett hot. Det vet vi också i vår tid. Frågan hänger därför kvar: Vad är det lämpliga här och nu?

Jag fortsätter läsningen. Vad annat kan man göra?