måndag 20 maj 2019

Leninpriset och Sven Lindqvist

Foto: Astrid Nydahl

Sven Lindqvist fick alltså Leninpriset, och började sitt tacktal 2013 med orden:
Tack för Leninpriset!
Jag har särskild anledning att glädja mig åt just detta pris. Svenska leninister har inte alltid varit lika förtjusta i mina insatser.
Min första tanke när han fick det var: varför alls ta emot ett pris i denna blodsbesudlade despots namn? Jag har under åren följt Jan Myrdals och Lasse Didings bisarra pris. Jag har noterat att de flesta som fått det antingen varit upphöjda kommunister - som Sven Wollter och Maj Wechselmann - eller stenrika vänsterpopulister som Jan Guillou. Det de haft gemensamt är stoltheten och glädjen över att ha fått priset. Det är det mest häpnadsväckande. Peter Englund ironiserade en gång över det och föreslog att man instiftade ett Pol Potpris.

Borde Sven Lindqvist ha tackat nej? Alldeles självklart även om pengarna kliar i plånboken. Det hjälper inte att han använde tacktalet för att rikta hård kritk mot både priset och Lenin. Men läs gärna slutraderna:
Jag hade dragit slutsatser som inte stämde med den dåtida vänsterns förutfattade mening. Jag har fortsatt med det.
Och därför gläder det mig särskilt att ta emot just Leninpriset.
Jag ser i det ett erkännande från den leninistiska vänstern.
Av en motståndare till Lenin och de flesta av hans läror.
Av en feministisk gråsosse som jag.
Behöver jag säga att ingen skulle ta emot ett Hitlerpris och använda tacktalet till en deklaration om antinazism? Vår tids paradox är att det fortfarande - efter all dokumentation i så många år - går bra med kommunistiska despoter.

 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Precis det jag också funderat över. Det stör mig.
GS

Stefan Lundin sa...

Sven Lindqvist har helt undgått mig. Jag har aldrig varit intresserad av uttalat politiska författare. Visst är det här priset absurt, nästan som om man tror det är ett skämt. Även Mikael Wiehe har glatt tagit emot det, varefter hans status hos mig försvann som luften ur ballongen.