lördag 4 maj 2019

"Normalt i mitt land", säger de


Oppmanna. Foto: Astrid Nydahl

”Men det är en självklar iakttagelse att ideologiernas värld (på det hela taget) är minre avancerad än de tekniska produktionsförhållandena: en neger som just kommit från Afrika kan bli anställd hos Ford och ändå för lång tid hålla fast vid sin fetischism och förbli övertygad om att människoätande är ett normalt och berättigat sätt att livnära sig.”
Detta skrev Antonio Gramsci i sin omfattande essä Några problem för studiet av praktikens filosofi som ingår i volymen En kollektiv intellektuell (i översättning av René Coeckelberghs och utgiven av Bo Cavefors 1967). Gramscis texter skrevs då han satt fängslad av Mussolinis regim.

Nå, varför citerar jag just denna passage? Det finns en anledning.

Svensk flyktingpolitik (som kan vara så mycket annat än just det den utger sig för) lever på illusionen att unga män som vuxit upp i Afghanistans mycket primitiva samhällen, därtill fostrade till sträng köns-apartheid, plötsligt skulle umgås med unga, svenska flickor på något slags jämlik grund. Det är en mycket farlig illusion. Den är dessutom extremt irrationell i dessa så kallade metoo-tider. I svenska rättssalar hörs därför ofta argumentet ”I mitt land hade inte detta varit ett brott, utan något mycket normalt”.

 Ja, ni gissar rätt. I deras land – eller något annat i sammanhanget relevant – är ett övergrepp på en kvinna något helt normalt. Det har vi lärt av de irakiska och syriska unga männen. Man tar det man vill ha. Helt normalt!

Samtidigt med detta kan man begrunda det faktum att alla betydelsefulla förlag i USA tackat nej till Woody Allens memoarer. Med en sådan manöver lyckas de kollektivt dra ett streck över hans livslånga filmskapande. Det står varje förlag fritt att refusera, men när alla gör det samtidigt osar det katt.

Var det inte viktigare än så? Nej, han sysslade med sådant som metoo-generationen betraktar som kriminellt (och i den synen ingår säkert hans äktenskap sedan 22 år, med Soon-Yi Previn, fortfarande).

Hur ska vi egentligen ha det? Ska vi följa "normalt i mitt land"-anpassningen eller ska vi tillämpa samma moralkod oavsett utövarens etniska/sociala/kulturella eller annan identitet? Vad skulle i så fall metoo betyda bortom slagorden och torgmötena?


Inga kommentarer: