måndag 13 maj 2019

Påminnelser, demokrati och fotboll

Foto: Astrid Nydahl
Livet rinner iväg. Jag har i helgen funderat på de mer eller mindre dramatiska förändringar som ägt rum. Det mesta som hände i mitt förra liv förföljer mig varje dag. Det finns alltid någon som likt gubben i lådan påminner mig. Jag var vissserligen beredd på att det skulle bli så. Men redo blir jag aldrig. Tyngden har samma vikt som då.

I den mediala offentligheten försöker man locka oss att gå till valurnorna igen. Det kommer på sin höjd att halvlyckas. När Europas länder inte ens kunde komma till Bosniens undsättning på 1990-talet började EU som "fredsprojekt" att krackelera. Ändå försökte jag hålla fast vid en illusion. Det gör jag inte längre.


Foto: Astrid Nydahl
En sak lär jag mig vid läsningen av Anders Ehnmark (ja, den pågår fortfarande), och det kommer i boken om Tocqueville. Om det finns någon lärdom så är det att begrepp som demokrati och frihet kan betyda oerhört många olika saker. Jag önskar att jag hade kommit ihåg skildringarna av den tidiga bomullsindustrin i Manchester, dess outsägliga misär hos arbetarna, och den skamlösa lyxen hos industriägarna. Men det gjorde jag inte, så det får jag ta till mig nu.

I det sammanhanget vill jag gärna säga att min bok Från All My Loving till Allahu Akbar blev ett misslyckande. I den meningen att den inte säljer är den ett misslyckande. Jag är glad att så pass många ändå förköpte och anmälde sig som sponsorer, eftersom det gjorde att projektet (nästan) gick ihop ekonomiskt. 
”Man skriver för att tillintetgöras. Verket är borta, författaren är borta. Det finns ingen som helst beständighet i det som skrivs. När skriften har funnits bara en bråkdel av människans historia, varför skulle då skriften vara för evigt? Och om någon skulle komma på tanken att läsa mig efter min död, vad fasen bryr jag mig om det? Jag finns ju inte! Men just nu har jag 31 läsare med namn och adresser. Tack! Jag är mycket tillfreds med det! Jag känner inte dem alla, men jag vet att de finns. Och att de alltid samlar på ens böcker, läser dem och köper nästa bok. Kan man begära mer?”
Så skrev en gång den danske poeten Jørgen Sonne. Jag har citerat hans ord förr och alltid burit med mig dem som en viktig aspekt av det skrivande livet. Så kan jag också säga: min senaste bok har betydligt fler läsare än så, och jag har ju, precis som Sonne adressen till allihopa. Kan man begära mer?

När ni läser detta har det redan avgjorts om Liverpool eller Manchester City vunnit Premier League. I fotbollens värld finns något av de två städernas själ och blodomlopp. Det kan ingen ta ifrån dem, även om försöken är många. 

Nu är inte fotboll min värld precis, men nog kan det intressera mig efter förra höstens Englandsresa som resulterade i boken.

 

Inga kommentarer: