tisdag 7 maj 2019

Qvick, Svensson, Knutsson och Boij




Någon bokflod blir det numera aldrig tal om. Före pensioneringen kunde den kallas flod, då böcker för recension kom från såväl förlagen som pressen. Det är över för alltid. Men om inte flod, så är det dock ett mindre flöde som jag har glädjen att ta emot.

Nu har jag fått tre äldre herrars böcker, och en inte fullt så gammal mans nya roman på engelska.

Det sistnämnda står Lennart Svensson för, den heter Redeeming Lucifer. A Spiritual Adventure ( Local Legend, England). Svensson har ett stort intresse för militära spörsmål, det har han visat med flera böcker. Jag har i en tidigare blogg skrivit om två av hans fascinerande romaner på svenska, bland annat Antropolis.

Den engelskspråkiga romanen utspelar sig 1917. Baksidestexten är värd att citera:
A tale in the finest tradition of legendary deeds, a wonderful blend of esotericism, pure imagination and acutely observed historical fact.
Rolf Knutsson, nyss fyllda åttio, har en lång yrkeskarriär bakom sig  inte minst SvT där han gjorde många omtyckta barnprogram. Mina två äldsta barn satt alltid framför tv:n när de sändes. Han är också lyriker och som en gåva till sina ättlingar har han nu utgivit Barnbarnsboken, och presenterar den med orden:
Under 60 dagar i sträck 2018 har jag skrivit ned minnen och tankar från mitt 80-åriga lov.
Här finns fina episoder ur ett långt liv, alla berättade med gott humör, som det anstår Knutsson.

Hans Boij, också han närmar sig de 80, är tillbaka med en rejäl tegelsten. Han ger numera bara ut sådana, knökfulla med dikter, reflektioner, vandringar, tidningsläsningar. Den nya heter Dito och rymmer nästan 400 sidor dikt. Jag citerar ur bokens inledning:

Några hus längs en väg.
Några träd längs en himmel.
Några ord längs en rad.

Ullmar Qvick, också han född på 1930-talet, har samlat dikter från ett helt skrivande liv. Han är mest känd som vårt lands enda albanolog, och hans översättningar till och från albanska spänner över en mycket lång tidsperiod.

I Hägringar och positioner börjar diktandet 1972 och går fram till 2018. Hans dikter rör inte minst kärleken, den betygar han på vackrast tänkbara sätt sin hustru Samka. Det är rentav det starkaste av hans egna dikter, som är både bakåtblickande och förankrade i nuet. 

Men boken har ett annat avsnitt som betyder mycket, kanske allra mest, för mig. Det är albanska poeter som han översatt, bland andra Migjeni och Fatos Arapi, men här finns också hans egna dikter med albanska motiv. I den avdelningen känner jag ju igen Hoxha-diktaturens alla kval, dess hyckleri och lögner, som både Qvick och jag kom så nära en gång i tiden.

Jag läser och känner ödmjukhet inför dessa böcker. Tack och lov lever vi i ett land där tryckfriheten fortfarande gör det möjligt att publicera sig på detta sätt.  

Inga kommentarer: