onsdag 8 maj 2019

Sten Andersson: Vi två är ett. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid (Karneval förlag).

Foto: Astrid Nydahl


De är sedan länge borta. De är ändå närvarande i många betydelser. Det ges också ut böcker här i vårt land som refererar till eller handlar om dem båda, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Inget av detta är konstigt. När två individer sätter djupa spår i sin samtid blir de också mytologiskt omsvärmade in i kommande generationer.

Sten Andersson har skrivit en nästan 800 sidor tjock bok om dem. Men den handlar inte bara om de två individerna, utan i hög grad också om hela den kulturkrets som fanns runt dem, Familjen. Och den handlar om två avgörande totalitära system som de likt kameleonter smälte in i och hanterade, först Hitlertyskland nazistiska ockupationsstyrkor, sedan Sovjetunionens kommunistiska despoti. Sovjetunionen både rosade och kritiserade han. Efter en första bjudresa i landet skrev han, i juli 1954 i Libération:
”Det råder fullständig yttrandefrihet i Sovjetunionen”
Det jag finner både relevant och särskilt intressant är Anderssons läsning av svensk litteratur i ämnet existentialism och de två huvudpersonerna. Han beslår flera av dem med rena sakfel och ideologiskt färgad historieförfalskning. Nej, Sartre försökte verkligen inte undertrycka Beauvoir. Han uppmuntrade henne, som hon uppmuntrade honom. Nej, han stod inte över henne i skapandeprocesserna. Tvärtom visar Andersson att det var han som satte igång den process i tankar och frågeställningar som ledde henne fram till arbetet med huvudverket Det andra könet 1949. 

Intressant är också att läsa om deras respektive skönlitterära skapande, inte minst därför att det hämtade näring ur deras eget liv. Självbiografiskt stoff finner Sten Andersson också i dem.

Tro nu inte att detta är en torr fackbok. Det är det inte. Tvärtom injicerar författaren den med liv, glädje och kärlek. Det råder nämligen ingen brist på de ingredienserna inom och runt Familjen. Här ligger man med varandra till höger och vänster, människor lever ihop men älskar med andra. Eller som Sartre och Beauvoir, de lever inte ihop men de är tätt förbundna in till slutet. Men någon familjebildning med mamma, pappa och barn blir det ju aldrig.
”Simone tyckte illa om barn. De äcklade henne.”
Det finns också ett sorgligt stråk i berättelsen. Jag tänker på det utbredda missbruket. Båda två dog av skrumplever. I själva verket är det ett mysterium att de blev så gamla som de blev, efter att ett helt liv ha hällt i sig mängder av alkohol och samtidigt haft olika former av narkotikamissbruk. Så skrev t.ex. Sartre sitt kända men föga lästa centralverk Varat och Intet på amfetamin. Så var det inte med de skönlitterära verken, som Äcklet och Orden, då ville han vara så klar som möjligt och noga välja sina ord. De filosofiska verken läste han inte ens sedan han  fått dem fästa på papper. Inte undra på att Varat och Intet betraktas som oläsbar.
”Den beskrivna förskjutningen i synen på paret Sartre-Beauvoir kanske bottnar i feminismens allt starkare ställning…”
Det kan väl inte råda någon tvekan om hur denna radikalfeminism bidragit till att hennes verk tycks viktigare än hans. Mycket av de skeva och felaktiga analyserna tycks också ideologiskt motiverade. Men man kan inte alltid förstå och beskriva världen genom glasögon som färgats av "könsmaktsordningen" och dess förutfattade meningar.
 
Det stimulerande med ett storverk som Anderssons är att det hela tiden tvingar läsaren till reflektion, ja också invändningar. Det gör läsningen skärpt och meningsfull. Det är därför jag själv bestämt mig för att nu söka vidare utifrån alla de understrykningar jag gjort.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt att lösa om denna bok! Skall inhandlas. Har du läst Annie Cohen-Solals bok ”Sartre-ett liv”. En underbar bok.
Mvh GS

elina sa...

Läggs i "att läsa högen".