torsdag 9 maj 2019

Ulf Lundell: Vardagar 2

Det är inte alla som förstår mig när jag säger att jag inte kommer förbi Ulf Lundell. Det gör jag nämligen inte. Skälet är nu, liksom med förra boken, att han skriver dagbok. Eftersom Lundell för mig blev en del av tillfrisknandet efter åren i den totalitära vänstern - musik och litteratur i lika hög grad - har jag återkommande läst honom. Det var andra halvan av 1970-talet, då vi visserligen hade bildat familj och fått barn, men vi var ännu i tjugoårsåldern och öppna för nya vägar.

De två volymerna Vardagar står naturligtvis i en kategori för sig. Första volymen recenserade jag här när den kom. Det finns skäl att påminna om att han en tid skrev blogg, men stängde den efter anstormingen. De här två tegelstensvolymerna kan stilmässigt mycket väl jämföras med bloggen. Högt och lågt,viktigt och oviktigt, allt blandas så som livet mest alltid blandar för oss.

De texter som vävs in i dagboken handlar i volym två om barndom och ungdom, föräldrar, skola och vuxenblivande. De är intressanta inte minst som berättelser om hur några av arbetarbarnen formades till konstnärer och så småningom också bekräftande visdiktare i en mycket svensk tradition. 

Så här ser det ut i Ulf Lundells hemtrakter nu. Och i våra. Bilden från Landön igår. Foto: Astrid Nydahl

Det finns ett tema här som återkommer i mycket Lundell skapar. Ensamhet i kontrast till gemenskap. Ett evigt dilemma för solitären. Var dra gränsen? När blir ensamheten en plåga, när en befrielse? Jag har själv i många böcker berört ämnet, vridit och vänt på det. Få gör det så bra och stundtals drastiskt som Lundell.

Ja, jag är alltid tacksam när jag läst en av hans böcker. Inte minst den här gången.

1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Jag är böjd att hålla med dig, Thomas. Lundells relevans som artist är idag knuten till hans texter. Medan jag tycker att själva musiken gått i stå kan man med fördel lyssna på texterna. Samma med den här boken, i allt vardagslivslunkande kommer det en pärla då och då som får en att reflektera. Eftersom jag själv räknar mig som en social person blir det en rejäl kontrast mot Lundells solitära leverne.