 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Vad är det för
människor som läser min blogg? Jag skulle egentligen vilja tycka att det är fel
att ställa den frågan. Men det gångna halvåret har jag tänkt på den, om och om
igen.
Jag vet förstås inte
vem de alla är. Men jag kan tydligt se en sorts människa som är väldigt lik mig
själv, inte minst i den e-post jag får. Skulle jag ange några karaktärsdag så
fick det nog bli:
# Vantrivsel i samtiden.
# Motvalls i den
meningen att man inte automatiskt ansluter sig till massan.
# Mot makten, såväl
politiskt som existentiellt.
# Stark motståndare
till upplösningen av moraliska ramar.
# Litteraturintresserad i olika former.
# Litteraturintresserad i olika former.
# Motståndare till det
slags mångkultur som hävdar att ”allt går” och att alla ”värderingar” har samma
betydelse. Denna motståndare ser en tydlig skillnad på värdet av yttrandefrihet
och tillämpandet av hedersvåld, värdet av frihet och religiös könsapartheid.
# Ofta enstöring,
vilket inte betyder samma sak som ensamlevande men ofta en människa som har
svårt för såväl familjära som sociala spektakel.
Sådana människor gör
livet lättare att leva. Sådana människor befinner jag mig gärna i dialog med. Jag skriver dessa rader med reservation för att jag i något viktigt avseende kan ha alldeles fel.
Stämmer iaf mycket väl in på mig. På alla punkter.
SvaraRaderaLivet är märkligt Thomas Nydahl. Jag skrev nyss på Facebook en status. https://www.facebook.com/andreaz.altermann/posts/10156305705537113 om Skarpheden.
SvaraRaderaMin kommentar, var jag osäker på. Det var länge länge sedan, 35 år sedan kanske jag läste Nials saga. Men Skarpheden, var som en besvärjelse inom mig, av beslutsamhet.
Och då 35 år är en lång tid, så Googlade jag efteråt. Och hittade Bodil Z. Bloggpost om Skarpheden.
Det är lite märkligt att den posten kom överst när jag sökte. Vi har setts hon och jag två gånger i Lund, och - jag läser hennes texter rätt ofta. Inte alltid. Vi förstår inte varandra så väl. Men jag gillar hennes skrivande.
Nå, jag gick tillbaka nu strax efter ett, och såg att någon Thomas hade kommenterat och hon hade svarat, - på ett så införstått sätt att jag blev nyfiken. Jag såg namnet, googlade, hittade dig, och kom så slutligen hit.
Du minns kanske enda gången vi har talats vid? Du ringde och skällde på mig, för min kritik av en samling du givit ut om Sarajevo tror jag.
Förlåt, om jag var orättvis. Ja, jag skriver det igen. Förlåt om jag var orättvis. Du uppfattade det tydligen så. Kanske hade du rätt. Jag vet inte. Det är 30 år sedan. Jag är 61 nu. Säkert hade jag läst annorlunda nu, än då. Minns bara vagt att jag - tyckte den var angelägen men ojämn. Och att du var väldigt arg.
Kanske är det dumt att påminna om det. Men ja, så är det, och jag läser vad du skriver.
Om jag förstår det är en annan sak. Men jag gör ett försök.
Jag har just med stor sorg lämnat socialdemokratin. Jag är- utan parti. Jag är - rätt vilse och förvirrad. Jag borde nog, söka efter tystnad. Och jag skriver det här, för att det är ett sådant sammanträffande, att du - av alla- skriver om tystnad här, och en trötthet, som jag så väl kan känna igen.
Jag önskar dig allt gott, och framför allt, tystnad om du behöver den, och ord, när du vill ha dem. Kanske korsas våra vägar igen, i IRL.
Frede, har svarat i mail.
SvaraRaderaAndreaz, tack för din utförliga hälsning. Jag minns inte dig, tyvärr. Det du refererar till måste ha hänt under Bosnienkriget. Det var då jag utgav antologin För Sarajevo.