Vad bär oss, vad krossar oss?

Foto: Astrid Nydahl

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att bära.

Chockerad trots kunskap

Skärmdump Aftonbladet

Jag är i högsta grad medveten om att det existerar ett plagg som heter burkini. Jag betraktar det som en av kvinnofientligheterna som fredens religion instiftat. Det finns andra som är värre, men just denna är signifikativ för det gubbgäng som bakom sina shariaskägg tror sig veta allt om kvinnors behov och inre drivkrafter.

Ändå blev jag chockad när jag idag på förmiddagen fick bevittna en flicka i 8-10-årsåldern och hennes mamma hoppa i Ivösjön från bryggan på Kvarnholmen, klädda som för vinterkyla och sedan gå omkring bland normalavklädda svenskar och se ut som om deras klädsel var det helt självklara.

Nej, vi tog inga bilder. Nånstans får man dra gränsen. Så den ovan är en skärmdump. 

Så här gör kor och människor

Foto: Astrid Nydahl

Så här gör kor. När bonden lagt ut högar med jord och grus inför bygget av nytt stall bestiger korna det dagligen.Vad de får ut av det vet jag inte. Kanske tycker de bara att det är roligt.

Foto: Thomas Nydahl

Så här gör människor. För att inte misstänkas för något tankebrott flaggar alla näringsidkare i stan med Pride-flaggor.Vad de vinner på det vet jag inte. Kanske tycker de bara att det är roligt. 

Gunnar Pettersson: London. En berättelse om en stad

Camden Market i London. Foto: Astrid Nydahl

Om än han är född i Sverige får man nog betrakta honom som en genuin Londonbo. Genuin? Det blir man kanske aldrig om man inte är född där – ungefär lika lite som man bli ölänning förrän efter minst tre generation om man inte är född på ön.

Vara hur det vill med det. Gunnar Pettersson kan sitt London. Om man läser hans blogg Pressylta Redux får man täta påminnelser om den saken. Han skriver där inte bara om dramatiska skeenden – som inrikespolitik, upplopp eller terrordåd – han skriver ofta texter som i form och ton påminner om klassiska kåserier från det brittiska huvudstaden (tänk Torsten Ehrenmark). Petterssons stil är högst personlig, ofta kryddad med anekdoter och fin humor. Men sakligheten ligger förstås i botten, inte minst i den här boken.

Självklart kan man läsa Petterssons bok som ett personligt brev till de gamla landsmännen i Sverige. Skulle någon bli irriterad på att han skriver om sig själv har vederbörande missförstått saken. Detta är ju inte ”en berättelse om en stad” i största allmänhet, det är i högsta grad en bok om Gunnar Petterssons stad. Bokens underrubrik kan därför te sig alltför allmän. Boken är förstås inte ”en berättelse” utan snarare ett helt spektrum av berättelser, hågkomster, intryck, minnen och bilder av den stad författaren bor och verkar i sedan så många år.

Pettersson är ingen kåsör vem som helst. Han är yrkesverksam med pennan (som man sa, nu får man väl byta den mot en dator i någon form). Han har skrivit en handfull egna böcker och varit verksam som översättare och journalist. Att det är han som översatt Hanif Kureishis epokgörande roman Förorternas Buddha säger nog också något om honom själv.

I boken möter vi honom också som marknadsförsäljare, kanske är det självporträttet bokens bästa kapitel. Här finns högt och lågt, i mänsklig mening är allt lika viktigt. Att idrottskapitlet å ena sidan inte står högst på min lista är bara en personlig fråga om intressen, liksom att matkapitlet å andra sidan får mig att längta tillbaka dit (att jag köpte boken som present till min hustru, en livslång Londonfarare, har inte minst med det att göra). Så ser det ut läsningen igenom.

Pettersson anlägger ett vänsterperspektiv på staden och livet. Därför poppar förstås Thatchers namn upp då och då, som exemplet på den ultimata politiska ondskan i modern tid (andra skulle kanske säga att följderna av T:s politik blev ungefär desamma i resten av västvärlden med andra politiker med en smula mindre aggressivitet men med samma fångar i kapitalismens logik, inklusive i Sverige, när fabriker, varv och annan industri stängde för gott). 

Och så ger han uttryck för sin aversion mot de analytiker och kritiker av upploppen 2011 som kan betraktas som höger i allmänhet eller reaktionära i synnerhet. Det är han i sin fulla rätt att göra, förstås.

Själv har jag funnit Zygmunt Baumans beskrivning av plundrarna som "de defekta och diskvalificerade konsumenterna" vara den mest relevanta (Pettersson ger några träffande exempel på den saken i boken). Inte var det några utsvultna fattiglappar som anförde plundrargängen. 

Sammantaget tycker jag att stadsskildringar som Petterssons är befriande läsning bortom de förutsägbara och rätt så tanketomma stadsguider man beväpnar sig med inför första besöket i en ny stad. De kan måhända hjälpa oss hitta till en speciell plats, men de kan i nio fall av tio inte lära oss något om staden och dess liv. Det kan däremot böcker som Petterssons.

Med anledning av dagen...

Foto: Astrid Nydahl

Den 27 juni 2019

Till Per Helge med tacksamhet.

Vid sextiosju, när inget återstår

är det Martha Argerich som ackompanjerar

Cecilia Bartoli. Vid flygeln säger Argerich

att hon sällan ackompanjerar, ”med Cecilia

är det något helt annat”.

Vid sextiosju, när inget återstår

kommer Zagajewski flygande från Polen

och poeten i Västmanland. Just som musiken upphört

spela för mig påminner de mig om Bach,

Bartoli och Argerich. Chopin finns där med.

Vid sextiosju, när inget återstår

packar jag de viktigaste, så att de får lära

känna poeterna bättre. En våning ner, bland

böckerna flyttar Glenn Gould och Martha Argerich,

till ära för Zagajewski också Dave Brubeck.

Vi sextiosju, när musiken upphört börjar

allt på nytt. Jag lär mig lyssna till poeterna.

 ***

Vill du lyssna till Argerich och Bartoli så finns de här.

Det drar ihop sig

Foto: Astrid Nydahl

Nej, jag använder inte stegräknare. Det enda som finns att räkna numera är hundralapparna som finns kvar av pensionen när allt är betalt.

Foto: Astrid Nydahl

Nej, jag räknar inte heller dagarna som återstår. Jag vet att det drar ihop sig, festerna och bjudningarna är inställda. Det enkla faller mig i smaken. Och blommorna runt mig är många, vackra och helt gratis.

Foto: Astrid Nydahl

Dialog med en döv och tankspridd samtid? Camus och Cioran

Svan i Hälleviks hamn. Foto: Astrid Nydahl

“Konst kan vara en bedräglig lyx” sade Albert Camus i föreläsningen Konstnären och hans tid, från Uppsala universitetsaula 1957 (i svensk översättning av Karin Löfgren).

Han fortsatte:

“Man ska inte bli förvånad över att människor och konstnärer vill återvända till verkligheten. Redan i det ögonblicket förnekade de att en konstnär har rätt till ensamhet, så han fick ägna sig åt den verklighet som var av alla upplevd och genomliden i stället för åt sina drömmar. De var säkra på att konst för konstens egen skull både i ämnesval och stil är något för massorna obegripligt eller också menade de att sådan konst inte alls uttrycker sanningen om dem själva.”

Camus målar med breda penseldrag. Det går inte att missförstå hans ärende. Vi vet hur det ropas på verklighetens folk av de billigaste av billiga politiker och deras “intellektuella“.

I varje tid hörs samma rop. En folklighet som snubblar på sina egna dogmer, blir vulgärpopulism och börjar flirta med avgrundens aktivister. 

“Verklighetens folk” är alltid det folk som ställer sig på led och marscherar när visselpipan ljuder. Begreppet må eka sympatiskt i många öron men är alltid massakerns ursäkt. Se på Balkan, se på Ungern och Polen där Jungfru Maria sägs styra, se på Skandinavien där verklighetsfrämmande politiker tycks hejda både tanke och handling, se på Italien eller allt det som finns vid våra fötter på andra sidan Medelhavet. Se på Storbritanniens allt destruktivare "Brexit" som mest liknar självskadebeteenden hos enskilda individer, men med långt farligare konsekvenser. Eller se dig själv i spegeln. Ett folk börjar där näsan slutar på dig själv.

Camus säger redan på nästa sida i sin föreläsning:

“När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna.”

Är det inte en alldeles rimlig attityd i varje del av den moderna epoken?

***

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta denna tisdagsblogg. I Sammanfattning av sönderfallet (i svensk översättning av Teratologen) från 1949 skriver han:

”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”

Hällevik, fågelliv och motorvägstrafik

Hällevik, Blekinge. Foto: Astrid Nydahl

Med barndomen som referens fascineras jag av att se människor stå i kö för att få ett bord! Det är nämligen en fiskrestaurang i Hällevik de köar till. Barnen verkar komma med frivillig.

Midsommarhelgen avslutade vi i Hällevik. Det var en fantastisk sommarsöndag med nära nog vindstilla och behagliga 21 grader. Människor satt eller halvgick. Människor sippade på det de haft med sig. Båtklubbens medlemmar övertrumfade varandra med svindyra flytetyg. De intresserade oss inte, vi beskådade istället fågellivet, på land och till sjöss. Magnifika svanar gled brishjälpta med uppfällda vingar i vikens vatten. Småfåglarna plockade smulor från fikaborden.

Foto: Astrid Nydahl

Själva åt vi mackor till kaffet från utflyktskorgen. Ättikssillen köpte vi med hem och avnjöt till potatis och gräddfil med gräslök och rädisor.

På väg hem, förbi Sölvesborg och Bromölla, upphörde trafiken att röra sig. De kilometerlånga köerna med husbilar och husvagnar bromsade in, kön byggdes på, men ingen var trafikstressad och arg (inte så det syntes). En lätt kollision hade ägt rum, polisen hade tänt blåljusen och allt var så fridfullt det kan vara en svensk sommarsöndag.

Nu är det vardag igen. Har bestämt mig för att läsa om Katarina Frostenssons K och bättre försöka förstå hur hennes inre landskap ser ut. 

Att förstå är alltid bäst, även om en förståelse inte leder fram till en samsyn. Det är nämligen en omöjlighet. Så mycket lärde jag mig om vad som pågick under många år i Forum-källaren. Inte genom skvaller eller löpsedlar utan genom människor som själva varit där.

Själv skriver hon: "... tystnaden är något som inga vapen, ingen yxa rår på" och använder sig av den för att slippa argumentera. Hon ser skeendet kring Forum och Svenska Akademien som ett massans försök att krossa individer. Och så citerar hon Stefan Zweigs ord "Jag vill hellre förstå människorna än döma dem."

Bokutgivningen upphör. Privattryck av enskildheter tar över

Fågelfria! Foto: Astrid Nydahl

Ni vet att min bokutgivning varit omfattande sedan debuten 1974. Ni som vill se en komplett förteckning av åren 1974 - 2019 kan gå till denna sida.

Min senaste bok, som jag satsat både pengar och mycket arbete i blev dessvärre en flopp. Jag har väl så sakta förstått att den ram jag valde - från The Beatles första spelning i Liverpool i januari 1961, till självmordsbombarens angrepp mot Ariana Grandes publik, vid Manchester Arena i maj 2017 - inte slog an rätt ton hos mina traditionella läsare. Den ekonomiska aspekten är oväsentlig, det som irriterat mig och fått mig att försöka analysera, är att det inte fungerar att gå utanför vissa bestämda ramar.

 

De senaste åren har jag valt att ge ut mina böcker via bloggen. Med undantag för tre titlar hos förlaget Tusculum har jag avstått från att skicka manus till förlag. Det finns inget ”surt sa räven” i detta. Tvärtom har jag sett möjligheterna.

Den nya boken har väckt nära nog noll intresse. Kretsen som sponsrat och/eller köpt boken är en stabil läsekrets. Den kretsen är jag oerhört tacksam för. De människorna har skänkt både pengar och givit mig moraliskt/politiskt stöd. Men utanför kretsen har rösterna varit få. I vanliga fall är det inte så. Men jag har nu dragit lärdom. Det minskade intresset hänger förstås samman med den krympande bloggläsarkretsen.

Inspirerad av författaren Anders Björnsson kommer jag från och med 2020 att utge några privattryck i numrerad upplaga. Dessa kommer att skickas gratis till den närmaste läsekretsen. Jag når de människor som jag har ett viktigt och fruktbart utbyte med. Men privattrycken kommer inte att kräva några pukor och trumpeter. Jag fortsätter vägra kontakt med BTJ och andra småskurkar i bokbranschen. De kommer dock att ISBN-registreras och sändas som pliktexemplar till universitetsbiblioteken. 

Privattrycken går iväg i all stillhet. Vill någon under processens gång sponsra dem är det alltid välkommet. Kan de inspirera till offentlig eller personlig dialog kommer det att märkas i bloggen. Jag är redan på planeringsstadiet av det första privattrycket. Vad det ska innehålla vill jag återkomma till.

Berusningen och midsommarfirandet

Foto: Astrid Nydahl

Vad betyder "dagen efter". Det betyder att en viktig högtid som midsommar helst ska förknippas med alkohol. Jag firade med alko-fri veteöl och den var fantastiskt god till sillen.

Man noterar hur språket och orden börjar halka och slira runt bordet. En mycket begåvad man säger plötsligt om Orkney-öarna att de är "den mest norra platsen". Några höjer rösten. Jag känner igen mig själv. Så där pratade också jag, med höjd röst, intensifierat ordflöde och rena dumheter. Det är inte alls dumt att betrakta festborden med nykter blick, och man slipper sjunga med i snapsvisor och Öppna landskap-sångens örtkryddade rader.

Dagen efter blev således en mycket fin sittning och vandring på Landön. Ett par i vår ålder som vi aldrig mött tidigare stannade till och vi fick ett avspänt och fint samtal. En bit ut i vattnet lekte två människor med sina tre hundar. Över oss cirklade hela tiden en glada, ljudlöst och elegant.

Foto: Astrid Nydahl

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Foto: Astrid Nydahl

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon. Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne

Midsommarafton: "Ett samhälle klarar sig inte utan eliter"

Midsommarafton. Foto: Astrid Nydahl

Det är Midsommarafton. För mig och de närmaste betyder det numera umgänge utomhus, med sill, potatis och annat som hör högtiden till. Jag ber att få befrias just idag. Jag rekommenderar er istället att läsa en artikel av Håkan Boström (Göteborgs-Posten under rubriken Priset för en obildad samhällselit är högt):

Ett litet land i Europas periferi, som Sverige trots allt är, har nu klarat sig anmärkningsvärt bra utan intellektuella politiker. Vårt lilla land har små möjligheter att sätta sitt avtryck på världshändelsernas gång. Vi anpassar oss istället. Men det är inte givet att det alltid kommer att vara så lätt – i kristider behövs en annan sorts ledare än under vackert väder.

Det största priset vi betalar är dock den andliga fattigdom som genomsyrar stora delar av den svenska offentligheten i form av ungdomskult, pseudo-radikalism och anti-intellektualism. Förebilderna finns helt enkelt inte där. Och denna andens öken sprider sig gradvis nedåt i samhället. Vi ser det inte minst i skolans allvarliga förfall. Det materiella välståndet till trots så är det inget lågt pris.

Ett samhälle klarar sig inte utan eliter. Men eliter som inte längre tar på sig rollen att vara eliter – som nöjer sig med kärleken till pengar, statusmarkerande symboler och jargong – men som struntar i att skaffa sig karaktär, erfarenhet och bildning – den eliten är bara en elit till namnet. Den eliten kommer att distansera sig från folket utan att vinna dess respekt. Den riskerar att gå under istället för att kunna leda när det blåser upp till storm.

NATO-truppernas storövning bryter tystnaden och friden på Landön

Skärmdump från Sydsvenskan om brittiska flottans flaggskepp i NATO-övningen

Landön betyder ensamhet, tystnad och frid för mig. Men under onsdagen blev det också ljudmässigt klart vad som pågår. Starka motorljud från två militära skepp ute till havs, och sedan en helikopter som närmade sig området, flög över, vände och kom tillbaka. Tystnad? Frid? Alls inte, nu är det en NATO-storövning som gäller:

”Baltops 2019 pågår i tolv dygn och omfattar övningar i luftförsvar, amfibieoperationer, minröjning och ubåtsjakt.

När övningarna närmar sig land hamnar Skåne i fokus. De militära skjutfälten i Rinkaby och Ravlunda blir då viktiga områden för skjutövningar och landstigningsoperationer.

– I början av övningen skjuts det från fartyg ute till havs in mot land. Därefter blir det landstigningar. Den 21 juni ska 400-500 amerikanska, brittiska och spanska soldater ta sig i land vid Ravlunda. De ska dels stiga i land från amfibiefartyg till sjöss, dels från luften med hjälp av fallskärm.”

Så inkorporeras svensk militär och svenska förband i NATO och det tycks som om det amerikanska inflytandet bara ökar. USA har just beslutat att stationera ytterligare tusen man i Polen. Sverige kommer inte att kunna åka snålskjuts i fler storkrig, den saken är glasklar.  

Vad tänkte jag därute? Jag tänkte det jag ofta tänker. Det är en övning. Den är synonym med muskel-exponering. NATO visar vid Skånes kust vad Ryssland kan vänta sig i en militär konflikt. Skrämmer det mig? Ja, det är klart att det gör. Men om en sådan uppvisning kan leda till rysk försiktighet har jag inget att invända. Mer än att min ensamhet, tystnad och frid på Landön bryts av något helt annat.

Fel väg i ensamhetens labyrint?

Storforsen i juni. Foto: Astrid Nydahl

Det är när man gått helt fel i ensamhetens labyrint som man hejdar sig.

Gick man in beslutsamt är det inte säkert att man kommer ut. Beslutsamhet är ibland synonymt med att ha blivit bländad. Blir man det ser man bara en väg, alla de andra är avstängda (och osynliga).

I ett senare skede i livet är förbländningen borta. Ögonen börjar se någorlunda normalt igen.

Är livets och dödens symboler alltid desamma? Varför skriver diktaren att kvinnan föder skrevande över en grav?

Jag är på gamla dar mer och mer osäker på allt jag en gång var så säker på.

Hur förhålla sig till Makten? Ska man föredra en maktutövning framför en annan? Det finns ett sätt som man ännu vågar: den makt som inte piskar medborgarna går an. Jag behöver inte lägga min röst i dess system, men jag kan leva utan bekymmer över vad den tar sig till. Den diktatur som tömmer hyllorna på livsmedel och fyller tortyrkamrarna med gripna är alltid den som måste bekämpas. Den tysta diktatur vi lever i - leende och konform - bryr jag mig inte ens om. Den piskar inte. Den skänker bröd och tv-sända skådespel, och därför tittar jag bort. Folkbildningen dog långt innan den hann rota sig.  Eller är också det ett självbedrägeri?

Inne i labyrinten undrar jag om jag någonstans på vägen gick fel.

Den ärvda skulden

Foto: Astrid Nydahl

Kan en människa ärva skuld? Kan förfäders ogärningar skyllas på den nu levande människan? I hela mitt vuxna liv har jag betraktat arvssynden som en av de mer bisarra föreställningarna om livet. 

I Ian Burumas bok Skuldbördan. Hur Tyskland och Japan gjort upp med andra världskriget (Natur och Kultur, översättning av Emeli André) – diskuteras detta på ett sätt som gör två krigförande staters barn och barnbarn, i Tyskland och Japan, till "material" för en socialpolitisk studie. Det är gastkramande läsning.

Nej, jag tror inte på arvssynden. Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att ställa en tysk född efter 1945 till svars för Hitlerregimens terror. Jag skulle för övrigt inte ställa någon enda tysk, oavsett födelseår, till svars utan att först fråga: vem är du, hur såg du på det som hände, vad drog du för slutsatser. Jag skulle inte låta bli att ställa frågor om dagens judehatare, oavsett om de är komna från något muslimskt land, eller om de fått det med den tyska modersmjölken. Det anser jag vara ett minimum av anständighet. 

Människor slukas av propaganda och segerrus. Några ser igenom lögnerna redan när de uttalas (de är få, men viktiga att minnas). Några går i inre exil eller flyr slagfältet också fysiskt. Men att döma utan att ställa frågor är att själv bli offer för skuldkulturen.

 

Maya Jasonoff: Joseph Conrad i en global värld (Daidalos, översättning av Helena Hansson)

Man har kanske läst Mörkrets hjärta och förstått dess betydelse. Eller så har man läst Lord Jim. Författaren själv har man undermedvetet sorterat in i facket ”sjömans-” eller ”sjöfarts”-berättare. Nog är det i sin ordning. Men hur mycket man vill förkovra sig om Joseph Conrad – som vi lärde känna honom i unga år – beror på både bredd och djup i studierna. Just så formulerar sig Maya Jasonoff i sin mästerliga, historiska biografi, Joseph Conrad i en global värld: ”Vad man vet beror på hur djupt man gräver”.

Jag har inte läst en författarbiografi som varit så exemplariskt seriös och som med enkla, till synes självklara metoder, också ger en bild av världen runt författarens liv, från de första åren i familjen och framåt. Jag lär mig mycket om både Europa och de koloniala territorierna i Asien och Afrika. Det är bokstavligt talat mörkrets hjärta som slår sina slag i denna berättelse. ”Jag är världen själv som kommer på besök hos er” skrev Conrad 1915.

Han föddes 1857 i Berdytjiv i nuvarande Ukraina. Hans dopnamn var Jósef Teodor Konrad Korzeniowski. Faderns generation var hemlösa i världen, Polen existerade inte längre och tre riken hade delat på styret, i söder av Österrike, i nordväst av Preussen och resten av Ryssland. Det ryssarna tagit var stora delar av Litauen, Vitryssland och Ukraina. Conrads pappa var författare. Till dopdagen hade han skrivit en sorgesång. Man kunde ha utvecklat de demografiska och geografiska aspekterna här, men det behövs inte, eftersom Jasanoff gör det på föredömligt sätt i sin bok. Min roll inskränker sig till att rekommendera denna gedigna bok.

När föräldrarna dött blev det släktingarna Tadeusz Bobrowkis och Teofila Bobrowskas uppgift att vaka över och vägleda den unge Conrad. Det skedde i Kraków. Maken Tadeusz trädde in i rollen som far och finansiär. Det är en fröjd att läsa hans förmanande och "uppfostrande" brev till den unge mannen, brev som mest av allt ger intryck av att han ständigt väljer fel väg. Historien har väl om inte annat lärt oss att den i och för sig hårda vägen ledde fram till något av högsta värde.

Joseph Conrad. Foto: Culture.pl public domain

När blir då denne Jósef Teodor Konrad Korzeniowski från det utplånade Polen istället Joseph Conrad? Det sker 1878, då han stiger i land i engelska Norfolk efter fyra år på franska båtar i yrket som sjöman. Han hade ju bestämt sig. Han skulle bli en brittisk sjöman, ingenting annat. Det var på de engelska fartygen han lärde sig tala engelska. Ändå var han vilse i världen, ”ingenstans är hemma” som Jasanoff uttrycker det. I det yrket blev Conrad vittne till sjöfartens övergång från segel till ånga. Framtiden hade anlänt. Det vi kallar för den globala världen hade börjat glänta på portarna och Conrads eget liv skulle följa dess brutala framfart och han skulle komma att skriva om en åldrande kapten som seglade på en ”enformig krämarrunda fram och tillbaka genom Malackasundet. ”

Conrad skulle bli en epokgörande skildrare av kolonialismen. Mörkrets hjärta är för läsande människor idag inte bara en närmast mytologisk titel, utan också och främst, en bok man gärna sätter i händerna på en yngre generation.

Jasanoff har blivit en förstklassig medresenär - hon reser på det hårda sättet i Conrads spår - och läsare av hans böcker. De böcker hon valt för sin skildring borde vara självklar pocketläsning idag, eftersom de så elegant förbinder Conrads egen tid med vår. De finns tillgängliga!

Man kan bara buga sig för en så angelägen och framstående historikergärning. 

***

Förlaget presenterar boken så här:

Joseph Conrad förknippas ofta med sin kortroman Mörkrets hjärta (1899), en ursinnig och ända in i våra dagar omdebatterad vidräkning med kolonialismens förbrytelser i fristaten Kongo. Men också hans andra berättelser – Conrad uppfattades till en början främst som en skildrare av sjömanslivet – befinner sig i en sorts kritisk dialog med det sena artonhundratalets motsägelsefulla värld, en värld som var i färd med att globaliseras och där ekonomin, teknologin och storpolitiken i samspel höll på att förändra människors livsvillkor i grunden.

Det är till den världen historikern Maya Jasanoff tar oss med i sin inspirerande blandning av författarbiografi och historieessä. Hon berättar inte bara den lätt osannolika historien om hur polacken Józef Teodor Konrad Korzeniowski, barn till politiskt radikala föräldrar, kom att bli den naturaliserade engelsmannen Joseph Conrad och en av den engelska litteraturens mest beundrade och uppburna författare, hon visar också hur en sådan förvandling var praktiskt och mänskligt möjlig. Utan sina erfarenheter av sjömanslivet, tropikerna (framför allt Sydostasien) och det koloniala exploateringsmaskineriet hade Conrad aldrig blivit den han blev. Eller så grundligt kluven till civilisationens verkliga eller inbillade välsignelser.

Och kanske är det den kluvenheten som förklarar Conrads förblivande aktualitet. Och som gör att Gryningsvakten indirekt också blir en bok om vår egen globaliserade värld och dessa många motsägelser.

Maya Jasanoff är Coolidge Professor of History vid Harvard. Hon har tidigare publicerat "Edge of Empire: Lives, Culture, and Conquest in the East, 1750–1850" (2005) och "Liberty’s Exiles: American Loyalists in the Revolutionary World" (2011), den senare belönades med National Book Critics Circle Award for Nonfiction och George Washington Book Prize. Jasanoff medverkar återkommande i "The New York Times", "The Guardian" och "The New York Review of Books".

Till sist två pressröster som förtjänar att nämnas. Så skrev Svenskans Leos Müller bland annat:

Jasanoff blandar på ett innovativt sätt tre olika litterära genrer – globalhistoria, biografi, och reseberättelse. Som globalhistoriker placerar hon in Conrads liv och verk i det sena 1800-talet. Hon följer hans barndom i det ryska imperiet, tiden i Krakow, Marseille och karriären i den brittiska handelsflottan. Som Conrads läsare och levnadstecknare visar hon hur och var han inspirerades av verkliga händelser och av sitt eget liv. Det visar sig att Conrads berättelser nästan alltid är förankrade i egen livserfarenhet. 

Och:

Gryningsvakten kretsar kring fyra centrala Conrad­romaner som var och en får representera ett tema (nation, hav, civilisation och imperium) och ett geografiskt sammanhang. De romaner som Jasanoff har närläst är Anarkisten, Lord Jim, Mörkrets hjärta och Nostromo”. Anarkisten (1907) utspelar sig i London under terrorvågen omkring 1890. Även den utgår den från en verklig händelse, ett misslyckat bombattentat i Greenwich år 1894. Jasanoff vill göra en analogi mellan dagens islamistiska terrorhot och det sena 1800-talets anarkism, men just här känns jämförelsen något långsökt.

DN:s Jan Eklund skrev:

Jasanoff har seglat samma rutter som Conrad för att bättre kunna fånga miljöerna och livskänslan i hans verk. Och begett sig långt in i Kongo till de trakter där Mörkrets hjärta utspelar sig. Idéerna föds på plats; konkretionen blir tvilling med abstraktionen. Med seglartermer utforskar hon författarens värld med ”en historikers kompass, en levnadstecknares sjökort och en romanläsares sextant”. 

Och:

I Joseph Conrads värld är glitter och guld ofta upphov till våld och död. Röken och skuggorna ska man däremot följa noga.