Gunnar Pettersson: London. En berättelse om en stad

Camden Market i London. Foto: Astrid Nydahl

Om än han är född i Sverige får man nog betrakta honom som en genuin Londonbo. Genuin? Det blir man kanske aldrig om man inte är född där – ungefär lika lite som man bli ölänning förrän efter minst tre generation om man inte är född på ön.

Vara hur det vill med det. Gunnar Pettersson kan sitt London. Om man läser hans blogg Pressylta Redux får man täta påminnelser om den saken. Han skriver där inte bara om dramatiska skeenden – som inrikespolitik, upplopp eller terrordåd – han skriver ofta texter som i form och ton påminner om klassiska kåserier från det brittiska huvudstaden (tänk Torsten Ehrenmark). Petterssons stil är högst personlig, ofta kryddad med anekdoter och fin humor. Men sakligheten ligger förstås i botten, inte minst i den här boken.

Självklart kan man läsa Petterssons bok som ett personligt brev till de gamla landsmännen i Sverige. Skulle någon bli irriterad på att han skriver om sig själv har vederbörande missförstått saken. Detta är ju inte ”en berättelse om en stad” i största allmänhet, det är i högsta grad en bok om Gunnar Petterssons stad. Bokens underrubrik kan därför te sig alltför allmän. Boken är förstås inte ”en berättelse” utan snarare ett helt spektrum av berättelser, hågkomster, intryck, minnen och bilder av den stad författaren bor och verkar i sedan så många år.

Pettersson är ingen kåsör vem som helst. Han är yrkesverksam med pennan (som man sa, nu får man väl byta den mot en dator i någon form). Han har skrivit en handfull egna böcker och varit verksam som översättare och journalist. Att det är han som översatt Hanif Kureishis epokgörande roman Förorternas Buddha säger nog också något om honom själv.

I boken möter vi honom också som marknadsförsäljare, kanske är det självporträttet bokens bästa kapitel. Här finns högt och lågt, i mänsklig mening är allt lika viktigt. Att idrottskapitlet å ena sidan inte står högst på min lista är bara en personlig fråga om intressen, liksom att matkapitlet å andra sidan får mig att längta tillbaka dit (att jag köpte boken som present till min hustru, en livslång Londonfarare, har inte minst med det att göra). Så ser det ut läsningen igenom.

Pettersson anlägger ett vänsterperspektiv på staden och livet. Därför poppar förstås Thatchers namn upp då och då, som exemplet på den ultimata politiska ondskan i modern tid (andra skulle kanske säga att följderna av T:s politik blev ungefär desamma i resten av västvärlden med andra politiker med en smula mindre aggressivitet men med samma fångar i kapitalismens logik, inklusive i Sverige, när fabriker, varv och annan industri stängde för gott). 

Och så ger han uttryck för sin aversion mot de analytiker och kritiker av upploppen 2011 som kan betraktas som höger i allmänhet eller reaktionära i synnerhet. Det är han i sin fulla rätt att göra, förstås.

Själv har jag funnit Zygmunt Baumans beskrivning av plundrarna som "de defekta och diskvalificerade konsumenterna" vara den mest relevanta (Pettersson ger några träffande exempel på den saken i boken). Inte var det några utsvultna fattiglappar som anförde plundrargängen. 

Sammantaget tycker jag att stadsskildringar som Petterssons är befriande läsning bortom de förutsägbara och rätt så tanketomma stadsguider man beväpnar sig med inför första besöket i en ny stad. De kan måhända hjälpa oss hitta till en speciell plats, men de kan i nio fall av tio inte lära oss något om staden och dess liv. Det kan däremot böcker som Petterssons.