söndag 9 juni 2019

Muren, makten, mellanrummen



Att bli av med de totalitärt cementerade och till vardag och helg så syrefattiga samhällen som kallades "socialistiska" måste betraktas som en välgärning för vår epok av mänskligt liv. 

Ingen uppriktig människa kan väl sörja Securitate, KGB, Stasi, matbristen, åsiktskontrollen, tortyren, nackskotten, likriktningen och lägerkorrektionen. Men vad hände sedan? På vilket sätt kan vi tala om "framsteg" och "förbättring"? Det finns en rad minst sagt oroväckande tecken på det faktum att två steg framåt blev minst tre bakåt. Putins totalitära stormaktsdröm håller sakta på att förverkligas och vi får dagligen vittnesmål från Ryssland om hur den erövrade friheten försvinner och maffialiknande strukturer med koppling till Putin tar över allt från familjeföretag till medier. Kriget i Ukraina är ett direkt resultat av å ena sidan Putindrömmen om en sovjetisering av de forna territorierna, och å andra sidan den allt mer huvudlösa NATO-framflyttningen som inte i något avseende lever upp till de överenskommelser som gjorts.

Den europeiska avvecklingen inger allt annat än hopp. Men - och detta men är det viktigaste för mig - den totalitära "socialismen" är borta från Europa. Kvar finns bara parodier som den vitryska. Hotet kommer från en helt ny totalitarism vid statsmakten. Om man glömmer det - mur eller inte mur - får man stå där med skägget i brevlådan. Själv läser jag Czesław Miłosz, minns allt jag sett av diktaturer, vårdar minnet av min frihetsälskande son och håller stånd mot alla som flirtar med förtrycket.

Inga kommentarer: