Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

I sin essä Om vänskap (kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”.

Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift finns att läsa på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”

Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.

Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?

Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”

Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.

Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar.

Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:

”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”

Och:

”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”

I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!

”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.

Normalt respektive falskt. Funderingar kring mediala rötmånadsfenomen

Kunglig hundfotograf: Astrid Nydahl

Rötmånaden pågår. För en tillfällig besökare kan pressrubrikerna verka konstiga. Det är de inte alls. De rubriker jag tittat på är ur två huvudstadstidningar som utkommer på morgonen, två som kallas kvällstidningar och en skånsk lokaltidning, måndagen den 29 juli. Det ser likadant ut, vecka efter vecka, månad efter månad. Ska vi gissa vilket namn som är vanligast förekommende i inrikesnyheterna? Rätt, det är förstås Greta! Inte en dag går det utan nya topprubriker om denna våldsamt exploaterade flicka. Sedan hon gjorts bort med AFA-tröjan var det nu dags att lyfta fram det ädla igen. Flickan ska ut och segla! Men hon har fått en allvarlig utmanare i medierna av en artist som kallar sig ASAP-Rocky. Hans mångmiljonindustri kapsejsade i Stockholm och han kastades i finkan av samma rättsväsende som regelmässigt fattar obegripliga och djupt demoraliserande beslut om gruppvåldtäkter och grova mordförsök (för konkreta fakta om sådant ber jag er läsa denna artikel av Caroline Dahlman i annars så präktiga Kristianstadsbladet).

Detta rättsväsende har bestämt sig för att kalla hans afghanska angripare för offer, men en av dem kan inte närvara vid rättegången, då han befinner sig på semester hos familjen i Iran. Leif GW lär inte förlåtas för att han blottade deras grovt kriminella historia. Deras ”skyddsbehov” är det aldrig någon som ifrågasätter. Hur beskriver man artisten? Allt är som det brukar. Kanske vore det nu på sin plats att placera in det han gör i just den svarta, amerikanska gettokultur han kommer ifrån. Då skulle både hans och hans livvakters beteende blivit begripligt. Att ge sig på dem var - hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt? - ett monumentalt misstag av huvudstadens importerade klangangstrar.

Vad är normalt, vad är fel och falskt? Inget behöver vara falskt, men det är det "normala" vi ska matas med för att glömma det som kallas falskt. Det svämmar över av "nyheter" som är bedövande, repetitiva och politiskt motiverade. Morgontidningarna gör bleka kopior av kvällstidningarna, rubrikerna är intill förväxling lika. 

Medeltiden närvarande i en nordostskånsk kyrka

Nymö kyrka, en av 1200-talets skönheter. Läs mer här. Foto: Astrid Nydahl

På flykt från samtiden vistas jag helst utomhus. Vid hav och sjö finns något som ingen kan överträffa medialt. Friden, tystnaden, värmen, vänligheten, kaffedoften... 

Samtidigt slår det mig att förflutenheten finns runt hörnet. Det är inte att romantisera medeltiden att stiga in i en riktigt gammal skånsk kyrka. Den här platsen på jorden, liksom medeltidens verklighet(-er) rent allmänt, rymmer så många tragedier att romantikern snabbt skulle rodna. Detta är dock min skåneländska/östdanska/svenska historia. Kvar för att bevaras och vårdas. Religionens kulturstrider finner jag i källorna. Det är bara att tänka på dem när jag står i Nymö kyrka. 

Jag läser i Kyrkoguiden: 

Nymö kyrka var förr en känd vallfärds- och offerkyrka. Kyrkan helgades åt det i Norden populära helgonet Sankt Olof. Till Nymö kom hjälpsökande från när och fjärran och genom offer till den folkkäre norska helgonkonungen hoppades besökarna få bot för sina sjukdomar. Trots reformationens utrensning av helgonbilder ur kyrkorna och I500-talets förbud mot helgondyrkan och annan "katolsk vidskepelse" levde Sankt Olofkulten länge kvar i Nymö.

Kyrkoguiden berättar vidare, i sin svala och distanserade ton:

Man kan på byggstilen se att Nymö kyrka är byggd någon gång mellan åren 1220 och 1260. Långhuset och koret av tegel är tämligen oförändrade, liksom vapenhuset utanför sydingången, som tillkom under senmedeltiden. Korsvalven i långhuset och koret är slagna under 1400-talet. Fragment av kalkmålningar skapade av den så kallade Vittskövlegruppen finns kvar. Dessa var länge övermålade men togs åter fram vid en renovering på 1930-talet. I långhuset kan vi se motiv ur skapelse- och syndafallshistorien. Och i en av kapporna på norra sidan visas när Gud Fader förenade Adams och Evas händer.

Foto: Astrid Nydahl

 

För alltid förlorat

Foto: Astrid Nydahl

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. 

Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

Bort från samtiden, till Petrarca

”När jag ska skriva böcker krävs det ljuvlig ensamhet, tystnad och djup, oavbruten tystnad.” Francesco Petrarca (1304-1374), ur Överallt främling, Åtta brev om resor, i översättning från latinet av Lars-Håkan Svensson

Inte bara för att förtränga hettan i helgen utan också för att försöka slippa se samtiden gick jag till Petrarca för fortsatt läsning. Det är en fröjd att se att en människa på 1300-talet kunde ge uttryck för den sortens melankoli som man själv lever i. Jag tänker ofta att jag inte tillhör den samtida mänskligheten, utan att jag betraktar den, som på avstånd.

”En så högtstående kultur, en så vacker stad, män som uppträder med sådan värdighet, så elegant klädda kvinnor” (Om Köln i samma arbete)

Kan någon i resebrev idag utbrista i sådan beundran för människor i staden vid Rhen? Jag tvivlar starkt på det, av många olika skäl. Har inte tatueringsepidemien slagit till också där? Har inte nivelleringen skapat män som uppträder ovärdigt och kvinnor som är allt annat än elegant klädda? Det känns förunderligt att försöka se Petrarca framför sig i Germanien, ”närmare bestämt vid Rhens stränder” där han ”med intresse studerar hur man lever här”.

Och jag tror inte att iakttagelserna från Köln står i motsättning till hans uttalade förakt för den sortens pråligheter som präglar också vår egen tid. Han skrev:

”Inget har varit mig mer motbjudande än onödig lyx inte bara därför att den är orättfärdig och raka motsatsen till ödmjukhet utan därför att den ställer till med problem och stör själsfriden” (Samma arbete)

Religions- och etnicitetskrönikör?

Hammarsjön, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

Vän av ordning påpekar att det finns människor från alla kulturer och etniciteter som verkar för ökad fördumning, som bara rör sig på ytan, som aldrig tänker en viktig tanke och som sammantaget trots allt tillhör just det som är västerlandets sjuka, konsumismen, penningdyrkandet, oförmågan till djupare reflektion. Ja, det begriper jag väl! 

För tydlighetens skulle vill jag säga att någon religions- eller etnicitetskrönikör har jag aldrig strävat efter att bli. Rakt tvärtom: det som präglat allt jag skrivit och allt jag läst sedan 1980-talets början har ju varit det som förankrats i en djup misantropi, i ett tvivel. Men också i en grundläggande melankoli i sättet att se på tillvaron och den alltjämt snurrande jordens belägenhet. Sedan jag för alltid lämnade vänstern de sista åren på 1970-talet har jag vägrat låta mig inlemmas i dogmernas fängelsestrukturer, de ideologiska strupsnarorna. Men i litteraturen har jag alltid funnit dem, själsfränderna, de fria andarna, män och kvinnor som hittat sina gömställen och som ifrån dessa skickat ut sina texter i världen.
 

Nå, vilken är då meningen med att hålla på? 

Jag är intresserad av allt mänskligt och omänskligt. Och det intresset innefattar allt det vämjeliga, allt det som till vardags bekräftar tesen om västerlandets undergång. 

Det räcker att jag sitter ner i centrum av min lilla stad för att jag ska dra slutsatser.

I den dödsdans som prioriterar underhållningen, populärkulturen, rockmusiken, tatueringsindustrin, deckarbranschen, televisionens fördumningstillverkning och den politiska klassens obildning och dårskap vill jag gärna ställa mig en bit bredvid och anteckna allt det jag ser. Frågan är vad jag ska göra med det materialet.

"Hitler? Vem är det?" Steiner om Europas mörker

En ros är en ros är en ros. Foto: Astrid Nydahl

”We are in a time of transition”, säger George Steiner till sin samtalspartner Laure Adler, ”You know this as well as I do; churches are practically empty. In countries where the Catholic churches was the most powerful authority, or still (…) the birthrate is falling”.

Här kommer Steiner in på en av ödesfrågorna, Europas demografiska omvandling. Att kalla den för ”transition” är synnerligen milt. Det tycker nog Steiner själv, som konstaterar att ”the continent is not replacing its population”, och ”…it´s hard to imagine how our European civilisation will recover its vital energy.”

Ändå vet vi att "replacing" verkligen pågår, i de flesta av Europas länder. Det är bara det att det inte är européerna själva som blir ersättningarna. I själva verket har vi vant oss vid begreppet befolkningsutbytet och det tycks för varje dag öka i relevans. Så sent som i förra veckan kom det en rapport om en handfull tyska städer där tyskarna redan är i minoritet. Och från ett mindre skånskt samhälle fick jag en berättelse om något liknande, inklusive våldet och islamiseringen.

Steiner pekar mot det gamla östra Europa som platser för framgångar i tänkandet, konst och litteratur. Direkt motsäger han delvis sig själv när han konstaterar att människor i Prag, Budapest och Bukarest bara genomför en imitation av den värsta kapitalismen och att detta inte bådar gott för framtiden.

Steiners pessimism är stark. Han ser hur hans älskade England (där han alltså verkat i många år) förvandlas till en okunskapens kultur (”Hitler? I don´t know him!”) en kultur där en lista över landets tio odödliga storheter toppas av David Beckham, Shakespeare kommer på femte plats och Darwin på nionde. Detta är, skriver han, den ultimata vulgariseringen.

Men så är det i Europa i stort, vår kontinent som förvandlats till en plats för global massturism.

”But talking about the future, a positive future, is difficult”.

Religionens återkomst som förtryck

Förmiddag i engelska Walsall. Foto: Thomas Nydahl

Religionskritik har inte varit särskilt kontroversiell i det moderna Europa. Många intellektuella möttes tvärtom med stor respekt då de anslöt till en idétradition och hävdade rationalitet och vetenskap som redskap mot den kristna kyrkan. Sekulariseringen blev den viktigaste processen av alla, den ledde i många samhällen fram till en process där stat och kyrka skildes åt. Fortfarande kan vi gå tillbaka till dessa viktiga röster - deras argument äger än idag giltighet.

Med islams entré som religiöst massfenomen i moderna europeiska miljöer inträffade något märkligt. Plötsligt blev den sekulära tanken kriminaliserad, föraktad, hatad. Den som kritiserade religionen islam betraktades som sjuk, som en människa med en svår fobi, och kritikerns agenda utmålades som “rasism”. Också i det stalinistiska Sovjet spärrade man in människor sedan man givit dem psykiatriska diagnoser. Fobi-anklagelsen är inte det minsta originell.

När mot slutet av 1990-talet allt fler böcker om denna religions politiska aspekter utkom var det som om de utlöst ett socialt och politiskt skred. 11 september 2001 blev i den verkliga världen det yttersta tecknet på vad islamismen (jihadismen, fundamentalismen etc.) stod för. I den pseudo-intellektuella världen blev det precis tvärtom.

Jag har under årens lopp beskrivits som både det ena och det andra. De senaste åren har jag både i bloggen, i mailen och i den vanliga posten fått ta emot riktiga svinhugg. Jag har lärt mig att all polemik mot dessa människor är meningslös. Bara i sällsynta fall bemöter jag dem.

Men det finns en annan aspekt jag också ibland berör. Jag har talat om det slags okunskap och slappt känsloladdat argumenterade som yttrat sig som “godhet”. Idag har jag genom Ken Loach film Fatherland från 1986 lärt mig ett bättre ord. Dessa människor är i själva verket de “oskuldsfulla”. Deras oskuld gör det omöjligt att resonera.

De människor som betraktar religion som en privatsak har jag ingen anledning att argumentera emot, men så fort de med olika tvångsmetoder eller med våld vill inlemma mig i sin sfär kommer jag högt och tydligt att säga nej. Islamismen är det största nu verksamma hotet. Vilket inte hindrar att andra dårar mördar eller placerar ut bomber. Att tala om "demonisering" är fullständigt poänglöst. Jag undrar om någon sa så om de upplysta européer som varnade för Hitler. "Demonisera inte nationalsocialisterna". Lät det så?

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom finns ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.

Kan man läsa om tv:n står på? Kan man läsa utan att ha en penna i handen?

Hatchards bokhandel i London. Foto: Astrid Nydahl

I kapitlet God Is Kafka´s Uncle. From the Book of Books, i George Steiners/ Laure Adlers bok A Long Saturday begrundar jag särskilt resonemangen om läsandets villkor och bokens ställning i den postmoderna epoken.

Steiner skriver:

”The private library – I´m thinking of a Montaigne, an Erasmus, or a Montesquieu – is becoming a rare luxury. Modern apartements don´t allow for large libraries.”

Nå, varför ska man ha ett privatbibliotek när det finns allmänna med fri tillgång? För det första: det biblioteksväsende vi nu har koncentrerar sig på efterfrågad populärkultur. Hellre Camilla Läckberg än Montaigne, om man uttrycker det så. För det andra, att läsa med pennan i hand är omöjligt med lånade böcker.

Steiner:

”But to have a collection of books that are yours, that you own, that are not borrowed, is crucial. Why? Because you have to have a pencil in hand.”

Detalj från mitt privatbibliotek. Foto: Astrid Nydahl

Steiner hänvisar bland annat till Erasmus som menade att en bok som inte blivit vanställd heller inte blivit läst. Man ska med andra ord se att boken lästs, kämpats med och ”stympats” (mutilated) av läsaren. 

Marginalanteckningar och understrykningar är lika viktiga. Steiner skriver:

”There is nothing more fascinating than the marginal notes of great writers. These notes are a living dialogue.”

Nå, att läsa medan tv:n eller musiken står på? Omöjligt, säger Steiner. Det kan inte kallas läsande.

”No one can read a serious text in those conditions. It´s only in silence, the most complete silence possible, that you can read a page of Pascal, Baudelaire, Proust or anyone else.”

Epokens människa fruktar tystnaden. Muzak och musik rinner i samma utsträckning från butikernas tak som från privathemmens dunkande musikanläggningar. Bristen på tystnaden gör därför livet både svårt och ibland pressande outhärdligt.

Varför inte stänga av och inleda läsningen av Steiner? Kanske ska man då ha med sig hans ord om bokens ställning:

"The book will come, the poem isn´t in danger, readers are."

Islams problem är islam, skriver Boris Johnson. Ny premiärminister utses under tisdagen

Skärmdump

Den här veckan kommer Boris Johnson med all säkerhet att ta över som premiärminister i det forna imperiet. Personligen har jag svårt att tro att människor utanför partiet skulle lägga sin röst på honom. Så vid nästa parlamentsval lär han ryka. Det gäller nog Corbyn också, vars parti nu är nere under 18% i opinionsundersökningarna.

Men jag vill nämna en helt annan sak som har med Boris Johnson att göra, nämligen hans bok The Dream of Rome som i nytryck fick ett appendix, And Then Came the Muslims. Där skriver Johnson bland annat: 

“There must be something about Islam that indeed helps to explain why there was no rise of the bourgeoisie, no liberal capitalism and therefore no spread of democracy in the Muslim world." 

“It is extraordinary to think that under the Roman/Byzantine empire, the city of Constantinople kept the candle of learning alight for a thousand years, and that under Ottoman rule, the first printing press was not seen in Istanbul until the middle of the nineteenth century. Something caused them to be literally centuries behind.” 

Och det sista inte minst: 

“It is time to get deep down and dirty and examine the central charge made by everyone from Winston Churchill to the Pope, namely that the real problem with the Islamic world is Islam”

Just detta appendix har en tid använts mot Johnson för att så splittring bland hans anhängare. Storbritannien är precis som Sverige: det finns saker man absolut inte får säga eller skriva. Ändå tror jag inte att dessa artiklar (i The Guardian främst) skulle omöjliggöra hans chanser. Människor som gillar klarspråk är inte ovanliga längre. Vem som blir vald lär stå klart under tisdagen. På onsdagen ska den nye premiärministern utse sina ministrar och ett krav på dem, från Johnsons sida, är att de alla måste vara beredda att gå med på hard Brexit. Det är spännande tider vi lever i. 

Uppdatering: Boris Johnson är nu vald och blir därmed landets nya premiärminister. Jag går därför vidare i bloggen med ett nytt inlägg.

Den civilisatoriska självförstörelsen. Tankar om ras, kultur och krigen

Foto: Astrid Nydahl

"... we will destroy ourselves, we will have religious wars, terrible racial wars. Malraux saw this coming with stunning clarity."
(ur A Long Saturday. Coversations, av George Steiner och Laure Adler.)

Just nu befinner jag mig i Steiner/Adlers bok. Den är, trots sitt ringa omfång, så intressant och lärorik att jag läser om hela kapitel. Det kapitel jag läste om ute på Korsholmen under söndagen heter To Be a Guest on Earth: Reflections on Judaism. Detta, att vara en gäst hämtar han delvis från Heidegger, som skrev att vi alla är gäster i livet.

Citatet jag inleder med, där Steiner säger att konsekvenserna blir dessa - religiösa krig och raskrig - utgår ifrån att "vi" inte lär oss att vara gäster i andra människors kulturer. Många européer har den hårda vägen fått erfara vad det innebär, när det de trodde var gäster visar sig vara erövrare. Hur den dumheten fick grepp om oss ska jag inte fördjupa mig i. 

Men jag tar tillfället i akt att påpeka att Steiner själv helt avfärdar rasbegreppet. "Jag begriper mig inte på det", skriver han. I det är jag enig, det finns en människoras och den innehåller många variationer, bland annat hudfärd, kroppsform, språk och seder. Det som skiljer oss åt är slumpvisa skillnader bestämda av plats, klimat, ekonomi, traditioner och kultur (eller i vissa fall brist på kultur).

Men jag är också enig i Steiners farhåga, att det blir raskrigen som slutligen raserar allt. Av den enkla anledningen att lata människor låter sitt tänkande styras av sådana idéer. Det är människor som hellre ser ras än kultur, som hellre ser hudfärg än civilisatoriska/kulturella omständigheter, människor som avstår från att studera och bilda sig på egen hand, för att leva kvar i urgamla och farliga föreställningar om världen och människan. 

Konsumismens groteska konsekvenser

Skärmdump ur brittisk tidning söndagen 21 juli 2019.

I flera tv-kanaler sänder man program som följer brittiska par som vill köpa sig lycka vid de franska, spanska och portugisiska kusterna. Denna lycka förväntas följa på ett husköp. Att komma till den delen av Europa ska bli lycka i form av sol och värme, bristvaror hemmavid.

Det är just som varor man ska betrakta denna nöjeshandel förmedlad genom den reklamfinansierade televisionen. Konsumismen har väldigt länge intalat västerlänningen att det bara finns riktigt glädje om den köps för pengar (ty då blir den i samma ögonblick egendom). De allt hemskare galleriorna - halvtomma men stora - kan sälja den livsstilen. Men konsumismen är också allt det andra: en passivt insupen vandring på led genom butiker och livsstilar. Handlingen i dessa led uppstår när den ekonomiska transaktionen i kassan är genomförd. Turismen är ett fenomen som kommit att passa bara allt för väl in i mönstret.

Att avstå turismen har ingenting med "klimatångest" att göra. Man avstår den därför att man inte vill definieras som konsument. Människan borde stå över den brutala samtidsekonomins cyniska metoder, men hon är lika oförmögen nu som hon var för femtio år sedan. Zygmunt Bauman skrev om detta, liksom Pasolini. Deras knivskarpa texter finns kvar, också i översatta böcker.

"Klimatkollaps", "undergång" enligt DN

Foto: Astrid Nydahl

Tidigare i veckan skrev jag om Lennart Bengtssons bok Vad händer med klimatet. Jag avslutade med detta:

”Det största problemet är att skilja på vad som är naturliga klimatvariationer eller helt enkelt variationer i vädret och vad som är genuina klimatförändringar.” 

”Klimat är väder över en längre tidsperiod” och därför säger Bengtsson att det i princip är nödvändigt ”att vänta tills den period man studerar är slut.”

I den politiska kampanjournalistiken finns det förstås ingen tid och inget utrymma för väntan av vetenskapliga skäl. Kampanjerna och vetenskapen står i direkt motsatsförhållande. I klimatsammanhang är ett människoliv otroligt kort.

Vill man som kontrast och påminnelse se hur kampanj-journalistiken ser ut kan man med fördel läsa någon slumpvis vald krönika av Björn Wiman i DN, som t.ex. den från den 13 juli, där han skriver:

Klimatkollapsen (...) är inte en framtida händelse som vi med bävan kan fasa inför. Faktum är att den inte ens är framtida. Vi lever i den just nu – och har gjort det under en tid. Ändå trotsar klimatförändringarna våra invanda föreställningar om hur undergången ska se ut.

Det är inte minst fascinerande att se hur denna journalistik tar till kraftuttryck den inte tidigare använt. Wimans mediala värld befinner sig i ett skenande tillstånd där det tidigare ordet "klimatkrisen" bytts mot "klimatkollapsen" för att sedan hamna i det ultimata "undergången". Det är förstås en mycket obehaglig språklig glidning som egentligen gör all diskussion omöjlig - och onödig. Om det är undergången som väntar - oavsett skälen - så vänder vi ryggen till. Medan man gör det kan man med fördel påminna sig Bengtssons ord: ”Klimat är väder över en längre tidsperiod”
 

Rötmånadens politiska yttringar

Foto: Astrid Nydahl

”Rötmånaden infaller traditionsenligt i slutet av juli fram till slutet av augusti ”, meddelar Hälsoliv.

Begreppet är för mig vidare än det som omfattar livsmedel och campylobacter. Det finns politikens och kulturens rötmånader också, ibland ser det ut som om de pågår året runt, men jag undrar om inte juli och augusti också omfattar de livsavgörande politiska och kulturella fälten.

Vad sysslar medierna och alternativmedierna med? Det tycks alltmer vara en knappologins arbetsfält. Man älskar att vältra sig i ”det lilla” (det enskilda exemplet) men förmår inte sätta in det i större sammanhang. Varför stirra sig blind upp i skrevet på en vänsterpolitiker som sitter med afghanska män på en trappa, istället för att diskutera hennes och partiets skadliga inflytande på demokratin och samhället? Varför älta enskilda slagsmål på hvb-hem istället för att konsekvent och återkommande visa på de öppna gränsernas konsekvens (liksom motsatsen, de stramt bevakade gränsernas)? Varför diskutera ytlighet och smaklöshet om man inte ser hur den ekonomiska och politiska konsumismen styr våra liv mot allt mer kredit- och skuldstyrda system, i profitens kortsiktiga intresse?

Rötmånaden är för mig också det mesta av analyserna av de tre supermakterna USA, Ryssland och Kina. Hur ska vi förstå den politik som grundas på intressesfärer, ekonomisk krigföring och kraftmätningar till havs och lands, om vi odlar en journalistik som huvudsakligen speglar en presidents bisarra uttalanden, eller en eller två andra presidenters klädstil, gångart och boende? Vi gör det inte. Vi blir mer eller mindre löpsedel- och rubrik-orienterade. Vi inte bara accepterar fördumningen utan flyter gärna med in i den för att själva nivelleras och fördummas.

Hitler och förmågan att känna igen historien och hantera rädslan

Foto: Astrid Nydyahl

I A Long Saturday, ett samtal mellan George Steiner och Laure Adler berättar Steiner om en händelse i barndomen. Han är född 1929. 

Från sin bostad i Paris ser pojken en antisemitisk demonstration där man skanderar Död åt judarna. Hans mamma ropar Dra ner persiennerna. Hon vill skydda den unge Steiner från denna ondska. Men hans pappa gör tvärtom och säger Dra upp persiennerna igen. 

Han tar ut sin son på den lilla balkongen, och medan folkmassan ropar Död åt judarna säger han: Det är detta som kallas historia. Du får aldrig låta dig skrämmas. För en pojke på sex år var detta avgörande ord. Sedan dess, säger Steiner, har jag lärt mig vad som kan kallas historia och om jag blir rädd så skäms jag. Det var en stor fördel att redan som barn veta vad Hitler var för en, och den kunskapen lade grunden för en osentimental utbildning.

Hur många lär sig idag att känna igen den historia som ska skrivas? Hur många kan identifiera mördarna?

Avståendets allt svårare konst

Norra Mellby. Foto: Astrid Nydahl

Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. 

***

Begrunda sedan detta inför fredagsbönen i moskéerna:

Skärmdump

 

Ny mailadress och höstlängtan

En mini-ö i Bosarpasjön, allt för liten att bo på. Foto: Astrid Nydahl

Från och med nu når du mig lättast på 
nydoccident@gmail.com

Dagarna faller samman till nätter. Tyska turister tar all plats vid havet. Vi fikar på landflikar mellan bilar. Längtar höst och vinter.

Utanför mitt fönster skrålar ungdomar på cykel. Skrålandet är en sak. Det som får mig mest bekymrad är att de bara skrålar på profetens språk. Varje dag, varje kväll. Också i denna lilla bykrok av världen är de nu i majoritet. Hur det gick till kan jag inte förklara, men jag kan konstatera faktum.

På nätterna är det böckernas och filmernas tid. Varje dygn innehåller grubbel om framtiden. Var i hela världen ska jag gömma mig? Hur? 

Och igår formulerades dessa vackra ord av Per Wästberg i Svenskan:

Tiden flyter som regnvatten över fasaderna, sätter märken när den torkar in, hejdar sig och blir kvar. Det kommande har sina rötter i oss och under oss.

Döendet, döden, flyktförsöken

Bosarpasjön 16 juli 2019. Foto: Astrid Nydahl

Man kan varken fly döden eller de döda man lämnat bakom sig. Bara i fysisk mening är de borta. I medvetandet finns de kvar, ofta med fina, glädjande små livsepisoder, men ibland också mycket plågsamt.

Försöket att fly i år var framgångsrikt i den meningen att själva färden, sittningarna, läsandet och samtalet handlade om annat. Och ändå inte. Ty från brevlådan hade jag hämtat nya numret av TLS som utgivits till 100-årsdagen av Iris Murdochs födelse. Den dagen inträffade i måndags men det är nu jag läser numret. Vi fann en plats vid Bosarpasjön som var fri från badande och stojande. Peter J. Conradi skriver i TLS om när man läste Kaddish vid hennes död:

When Dame Iris Murdoch died in February 1999 there were, as she apparently wished, no public obsequies. But, assisted by a businessman called David Burke, the Bayleys’ immediate neighbour in Charlbury Road, Oxford, her widower John Bayley and I conducted Kaddish – the greatest and most solemn of all Jewish prayers – for her.

I can’t remember exactly how this little, low-key ceremony came about. But John so loved our recitation that – at his request – we read the text a second time. The Kaddish is remarkable in that, although it can be delivered by those who are bereaved, it makes no reference to either death or dying.

It is, instead, a hymn of praise to the greatness of the Almighty. Yitgadal v’yitkadash sh’mei raba b’alma di-v’ra, it starts, in Aramaic. “Extolled and hallowed be thy name.” This prayer is a celebration of that which is eternal and of that which continues. I like to imagine that Murdoch might have approved. The enduring interested her.

Kate Larson. Foto: A.N.

Jag hann väl inte så långt förrän det slog mig att Kate Larsons avhandling borrade sig djupt ner i Iris Murdoch, Platon och Simone Weil (Everything important is to do with passion. Iris Murdoch´s concept of love and its Platonic origin). Så blev jag påmind om ännu en död. Kate lärde vi känna på södra Öland, där hon levde i eget hus. Vi brukade träffas både hos henne och på Södra Bruket där vi i många år hyrde. Hennes död kom som en chock för oss, ty vi visste inte ens att hon var svårt sjuk.

En lika stor chock fick jag för snart fem år sedan telefonsamtalet om att min yngste son Tobbe tagit sitt liv. Han skulle ha fyllt 33 år igår.