Adam Zagajewski: Asymmetry. Poems (översatt till engelska av Clare Cavanagh. Farrar, Straus and Giroux)

Att läsa Zagajewski längst ut på Landöns pir. Foto: Astrid Nydahl

Adam Zagajewski, den polske poeten och essäisten, har varit grundläggande läsning sedan jag 1988 första gången fick hans essäer i handen. Det var Solidaritet och ensamhet, som sedan följdes av Två städer som kom 1991. Han influerade mig så mycket att jag hämtade titeln till min bok Den tysta zonen från honom 2001.

Dessa två essäsamlingar och en handfull fina diktsamlingar har översatts av Anders Bodegård från polskan.

Men nu stannar jag till vid en mellanstation, nämligen i Clare Cavanaghs engelskspråkiga översättning av Asymmetry. Så vitt jag förstått är hon minst lika förtrogen med Zagajewski som Bodegård.

Kanske är det Zagajewskis unika roll i min läsning som gör det mer eller mindre omöjligt att recensera honom. Bara tanken på att plocka och välja enskildheter ur dikterna och sedan analysera dem är smått grotesk. Recenserandet äger rum i en annan sfär. I den finns jag inte.

Så jag nöjer mig med några citat ur den nya boken, för att i viss mån ändå antyda vad det är för slags poesi vi har att göra med.

Efter faderns bortgång och begravning befinner sig Zagajewski i London och skriver i dikten Nowhere:

”It was a day nowhere just after I got back from my father´s funeral,

a day between two continents; lost, I walked the streets

of Hyde Park catching shreds of American voices.

I belonged nowhere, I was free”

I samlingen får vi betrakta också hans bortgångna mamma. Och kollegor som förlorats åt evigheten.

I dikten Rachmaninoff säger han oss något om livet och döden i relation till konsten:

”As I listen now to Martha Argerich play

the Third Concerto, I marvel at her mastery,

her passion, her inspiration, while the boy

I once was labors to understand

what come to pass, and what´s gone. What lives.”

Med John Burnside önskar han sig barndomen åter och skriver:

”Now I´m sure that I´d know

how to be a child, I´d know

how to see the frost-covered trees,

how to live holding still.”

Vill man använda dagar eller nätter åt poesi som växer, poesi som består och som ger en efterklang, ska man vända sig till Adam Zagajewski. Jag försöker att inte låta förnumstig, och vill i all enkelhet bara peka på något som betyder oerhört mycket för mig. Och för andra.

Tack till Per