tisdag 9 juli 2019

Angreppen på kulturarvet. Ett av många samtida/framtida hot

Birminghams nya bibliotek under uppbyggnad 2012. Det rymmer bland den nationella Shakespeare-samlingen och håller öppet för såväl forskare som allmänhet. Foto: Astrid Nydahl

”Nej, vi har inte boken, den är destruerad! Vi kastar i stort sett alla böcker. De pliktexemplar som vi inte vill behålla får inte komma ut på marknaden, säger Ingela Tång, bibliotekarie vid universitetsbiblioteket.” 
Ur artikeln Bibliotek bränner hundratusentals böcker i Författaren 2/2019, skriven av Monica Odén-Berggren.

Vad handlar detta om? Det handlar om pliktexemplaren som varje bokutgivare i Sverige måste leverera gratis till universitetsbiblioteken. Också jag måste göra det, annars begår jag ett lagbrott. Nu får jag veta att nära nog alla dessa böcker eldas upp direkt. Det är väl bara Kungliga biblioteket i Stockholm som behåller sina exemplar. Det finns också andra enstaka undantag som utgår ifrån böckernas karaktär.
”Totalt tog dessa bibliotek emot 366 660 böcker under femårsperioden 2013-20017. En överslagsberäkning (…) ger att i genomsnitt behåller de endast 35% av pliktexemplaren. Cirka 65%, eller 238 329 böcker, destruerades. Per år blir det 47 666 förstörda böcker.” (Författaren 2/2019)
En kollega och vän skriver till mig:
”Hemkommen läste jag artikeln i Författaren om pliktleveranserna och blev, även om jag kände till förhållandena sen tidigare, skakad. Den praxis som nu tillämpas av biblioteken, såväl folkbiblioteken som de vetenskapliga, är naturligtvis ett veritabelt angrepp på kulturarvet. Både du och jag och en massa andra seriöst arbetande intellektuella kommer att försvinna i ett svart hål.”
Jag instämmer förstås i detta. Vårt försvinnande är oundvikligt. Men det har fler orsaker än bibliotekens bokbränningar. De är såväl kulturella som politiska och ideologiska. I samma takt som vår demokrati skrotas, bit för bit, byggs något annat upp. Detta andra är totalitärt och ingår i traditioner vi inte sett tidigare i Sveriges moderna historia. Vid en samlad bedömning av de olika hoten kan man verkligen inte vara annat än nattsvart pessimist. När vårt kulturarv står under konstant, ofta framgångsrikt, angrepp lämnas fältet fritt för andra ”arv” som vi helst skulle ha varit vaksamma på för femtio år sedan. Minst. 



Inga kommentarer: