 |
| Norra Mellby. Foto: Astrid Nydahl |
Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst.
***
Begrunda sedan detta inför fredagsbönen i moskéerna:
 |
| Skärmdump |
Åter reflekterar dina ord mina tankar om min egen sits. Jag har på grund av "turbulensen" blivit allt mer deprimerad. Om den politiska depression tidigare svarade för 40 procent av min nedstämdhet, har den nu som ett svart moln växt till 70 procent. Varje morgon likadant: nattens brottslighet på Expressens hemsida i mobilen väcker frågan om hur i hela friden kunde det bli så här!
SvaraRaderaP.S. "Att vara anpassad till ett i grunden sjukt samhälle är inget tecken på hälsa." Krishnamurti
SvaraRaderaP.P.S. Ibland kan sorg vara befogat. Inför en artikel om djurplågeri, inför en nära anhörigs död, men också inför förlusten av sitt fosterland.
SvaraRaderaEtt slags diaspora i hemlandet.
Om Sverige var en patient, vad skulle doktorerna ställa för diagnos? Dåliga överlevnadschanser? Bra dito? Vad skulle behöva göras för att rädda patienten? Och då menar jag inte kristall-healing eller första förband, utan radikal kirurgi.
Ja, där har vi svaret: det kommer aldrig bli tal om radikal kirurgi, så det kan bara sluta på ett sätt.