Bort från samtiden, till Petrarca

”När jag ska skriva böcker krävs det ljuvlig ensamhet, tystnad och djup, oavbruten tystnad.” Francesco Petrarca (1304-1374), ur Överallt främling, Åtta brev om resor, i översättning från latinet av Lars-Håkan Svensson

Inte bara för att förtränga hettan i helgen utan också för att försöka slippa se samtiden gick jag till Petrarca för fortsatt läsning. Det är en fröjd att se att en människa på 1300-talet kunde ge uttryck för den sortens melankoli som man själv lever i. Jag tänker ofta att jag inte tillhör den samtida mänskligheten, utan att jag betraktar den, som på avstånd.

”En så högtstående kultur, en så vacker stad, män som uppträder med sådan värdighet, så elegant klädda kvinnor” (Om Köln i samma arbete)

Kan någon i resebrev idag utbrista i sådan beundran för människor i staden vid Rhen? Jag tvivlar starkt på det, av många olika skäl. Har inte tatueringsepidemien slagit till också där? Har inte nivelleringen skapat män som uppträder ovärdigt och kvinnor som är allt annat än elegant klädda? Det känns förunderligt att försöka se Petrarca framför sig i Germanien, ”närmare bestämt vid Rhens stränder” där han ”med intresse studerar hur man lever här”.

Och jag tror inte att iakttagelserna från Köln står i motsättning till hans uttalade förakt för den sortens pråligheter som präglar också vår egen tid. Han skrev:

”Inget har varit mig mer motbjudande än onödig lyx inte bara därför att den är orättfärdig och raka motsatsen till ödmjukhet utan därför att den ställer till med problem och stör själsfriden” (Samma arbete)