Den civilisatoriska självförstörelsen. Tankar om ras, kultur och krigen

Foto: Astrid Nydahl

"... we will destroy ourselves, we will have religious wars, terrible racial wars. Malraux saw this coming with stunning clarity."
(ur A Long Saturday. Coversations, av George Steiner och Laure Adler.)

Just nu befinner jag mig i Steiner/Adlers bok. Den är, trots sitt ringa omfång, så intressant och lärorik att jag läser om hela kapitel. Det kapitel jag läste om ute på Korsholmen under söndagen heter To Be a Guest on Earth: Reflections on Judaism. Detta, att vara en gäst hämtar han delvis från Heidegger, som skrev att vi alla är gäster i livet.

Citatet jag inleder med, där Steiner säger att konsekvenserna blir dessa - religiösa krig och raskrig - utgår ifrån att "vi" inte lär oss att vara gäster i andra människors kulturer. Många européer har den hårda vägen fått erfara vad det innebär, när det de trodde var gäster visar sig vara erövrare. Hur den dumheten fick grepp om oss ska jag inte fördjupa mig i. 

Men jag tar tillfället i akt att påpeka att Steiner själv helt avfärdar rasbegreppet. "Jag begriper mig inte på det", skriver han. I det är jag enig, det finns en människoras och den innehåller många variationer, bland annat hudfärd, kroppsform, språk och seder. Det som skiljer oss åt är slumpvisa skillnader bestämda av plats, klimat, ekonomi, traditioner och kultur (eller i vissa fall brist på kultur).

Men jag är också enig i Steiners farhåga, att det blir raskrigen som slutligen raserar allt. Av den enkla anledningen att lata människor låter sitt tänkande styras av sådana idéer. Det är människor som hellre ser ras än kultur, som hellre ser hudfärg än civilisatoriska/kulturella omständigheter, människor som avstår från att studera och bilda sig på egen hand, för att leva kvar i urgamla och farliga föreställningar om världen och människan.