Döendet, döden, flyktförsöken

Bosarpasjön 16 juli 2019. Foto: Astrid Nydahl

Man kan varken fly döden eller de döda man lämnat bakom sig. Bara i fysisk mening är de borta. I medvetandet finns de kvar, ofta med fina, glädjande små livsepisoder, men ibland också mycket plågsamt.

Försöket att fly i år var framgångsrikt i den meningen att själva färden, sittningarna, läsandet och samtalet handlade om annat. Och ändå inte. Ty från brevlådan hade jag hämtat nya numret av TLS som utgivits till 100-årsdagen av Iris Murdochs födelse. Den dagen inträffade i måndags men det är nu jag läser numret. Vi fann en plats vid Bosarpasjön som var fri från badande och stojande. Peter J. Conradi skriver i TLS om när man läste Kaddish vid hennes död:

When Dame Iris Murdoch died in February 1999 there were, as she apparently wished, no public obsequies. But, assisted by a businessman called David Burke, the Bayleys’ immediate neighbour in Charlbury Road, Oxford, her widower John Bayley and I conducted Kaddish – the greatest and most solemn of all Jewish prayers – for her.

I can’t remember exactly how this little, low-key ceremony came about. But John so loved our recitation that – at his request – we read the text a second time. The Kaddish is remarkable in that, although it can be delivered by those who are bereaved, it makes no reference to either death or dying.

It is, instead, a hymn of praise to the greatness of the Almighty. Yitgadal v’yitkadash sh’mei raba b’alma di-v’ra, it starts, in Aramaic. “Extolled and hallowed be thy name.” This prayer is a celebration of that which is eternal and of that which continues. I like to imagine that Murdoch might have approved. The enduring interested her.

Kate Larson. Foto: A.N.

Jag hann väl inte så långt förrän det slog mig att Kate Larsons avhandling borrade sig djupt ner i Iris Murdoch, Platon och Simone Weil (Everything important is to do with passion. Iris Murdoch´s concept of love and its Platonic origin). Så blev jag påmind om ännu en död. Kate lärde vi känna på södra Öland, där hon levde i eget hus. Vi brukade träffas både hos henne och på Södra Bruket där vi i många år hyrde. Hennes död kom som en chock för oss, ty vi visste inte ens att hon var svårt sjuk.

En lika stor chock fick jag för snart fem år sedan telefonsamtalet om att min yngste son Tobbe tagit sitt liv. Han skulle ha fyllt 33 år igår.