 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Stämningen är obestämbar på ett
sätt som leder tankarna till romanen Never let me go, av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. I det fallet möter vi ungdomar på ett till
synes medelmåttigt collage. Det visar sig vara en plats där man föder upp
kloner, vars enda uppgift är att vara organdonatorer innan de får somna in.
Hos Wedekind är platsen ett av
många hus belägna i en park där de små flickorna och lite äldre tonåringarna
dygnet runt fostras i något slags dans. De tillbringar också sju dygn i parken
där de i princip inte gör annat än dansar. Om de missköter sig riskerar de att,
istället för att friges efter avslutad fostran, hamna i personaltjänst och
åldras i fångenskap.
Mine-Haha är en
mycket kuslig berättelse. Kvinnan som skriver ner sina minnen är sextiosju år
gammal, hon heter Hidalla, och det sällskap hon växer upp i består av tre
pojkar och fyra flickor. Sammanlagt lever det 30 barn i huset. Hidalla skriver
denna berättelse , inte för att hon har författarambitioner, utan för att hon
vill fästa sina minnen på papper. Hon ser tillbaka på sitt liv som solsken och
belysta gröna blad. Ändå vilar det en kuslig och svårtydd stämning över hennes
berättelse. Dessa trettio barn har en ”ledarinna”, Gertrud heter hon, och hon
tuktar barnen med kvist och hård disciplin. Varje kväll försvinner Gertrud.
Hidalla minns att hon alltid log när hon piskade dem. Den trista rutinen bryts
av att Hidalla bärs iväg naken en natt, hon läggs i en kista och locket stängs
över henne.
Berättelsens fokus förändras när
Hidalla stigit ur kistan en ny, ljus dag. Runt om i parken ser hon andra hus
som det hon själv vistas i. De två äldsta flickorna är Blanka och Pamela. Och
här är det Blanka som försvinner om nätterna.
Så förs Hidalla iväg av Blanka
genom parken. Där vistas 30 flickor i samma ålder som hon och 30 i Blankas.
Programmet består av musik- och dansundervisning.
De som försvinner om natten visar
sig vara iväg för att uppträda på teatern, den de vet så lite om. Förutom den
hårda disciplinen upprätthålls ordningen av det faktum att den som avviker från
reglerna blir kvar resten av livet, de släpps aldrig ut. Två sådana kvinnor,
Irma och Margareta, har fått det straffet, ”det är därför de är så fula”.
Det fortsatt förloppet och den
förlösande slutscenen ska jag inte berätta om. Läsaren kommer själv att
upptäcka, att klaustrofobin kanske bär på något oväntat. Vackert? Lön för
mödan? Det finns inga enkla svar att redovisa om denna märkvärdiga lilla bok.
Jag vill tillägga att Peter
Handberg i sitt efterord sätter in Wedekinds verk i sitt sammanhang och det är
därför mycket lärorikt. Berättelsen vi läst:
har under sin drygt hundraåriga
existens blivit tolkad, bemött och inte minst förkastad utifrån tidens eller
snarare tidernas rådande moral och normer; i Wedekinds fall måste man hur som
helst tillfoga den politiska-ekonomiska aspekten av sexualitet och kroppslighet
och - för att komplicera saken ytterligare - den invecklade frågan om
upphovsmannens-författarens identifikation med sin berättelse och gestaltning
och hans eventuella lustuppfyllelse genom denna handling
Boken innehåller två små texter
till, Heinrich von Kleist. Tal hållet vid Kleist-firande på Schauspielhaus i
München den 20 november 1911, och Läget i världen 1913.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar