"Hitler? Vem är det?" Steiner om Europas mörker

En ros är en ros är en ros. Foto: Astrid Nydahl

”We are in a time of transition”, säger George Steiner till sin samtalspartner Laure Adler, ”You know this as well as I do; churches are practically empty. In countries where the Catholic churches was the most powerful authority, or still (…) the birthrate is falling”.

Här kommer Steiner in på en av ödesfrågorna, Europas demografiska omvandling. Att kalla den för ”transition” är synnerligen milt. Det tycker nog Steiner själv, som konstaterar att ”the continent is not replacing its population”, och ”…it´s hard to imagine how our European civilisation will recover its vital energy.”

Ändå vet vi att "replacing" verkligen pågår, i de flesta av Europas länder. Det är bara det att det inte är européerna själva som blir ersättningarna. I själva verket har vi vant oss vid begreppet befolkningsutbytet och det tycks för varje dag öka i relevans. Så sent som i förra veckan kom det en rapport om en handfull tyska städer där tyskarna redan är i minoritet. Och från ett mindre skånskt samhälle fick jag en berättelse om något liknande, inklusive våldet och islamiseringen.

Steiner pekar mot det gamla östra Europa som platser för framgångar i tänkandet, konst och litteratur. Direkt motsäger han delvis sig själv när han konstaterar att människor i Prag, Budapest och Bukarest bara genomför en imitation av den värsta kapitalismen och att detta inte bådar gott för framtiden.

Steiners pessimism är stark. Han ser hur hans älskade England (där han alltså verkat i många år) förvandlas till en okunskapens kultur (”Hitler? I don´t know him!”) en kultur där en lista över landets tio odödliga storheter toppas av David Beckham, Shakespeare kommer på femte plats och Darwin på nionde. Detta är, skriver han, den ultimata vulgariseringen.

Men så är det i Europa i stort, vår kontinent som förvandlats till en plats för global massturism.

”But talking about the future, a positive future, is difficult”.