![]() |
Foto: Astrid Nydahl |
Den som idag
påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är
antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det
första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld,
och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas
förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade,
idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att
alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i
USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de
ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från
muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och
hat för att de ska betraktas som rättrogna.
När jag nu
tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag
har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de
modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten.
Men så hejdar jag mig. Hennes bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera
islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av
Margareta Eklöf) är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse
för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och
viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga
argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.
Men tror hon då
på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick
kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till
Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter
Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir
starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att
boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en
revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska
landvinningar för kommunikation.
Hirsi
Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna
i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör
uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första
stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i
deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och
lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther
+ tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var
redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till
protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien
som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.”
Vilka är då
islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela
systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger
Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är:
1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår
direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur
kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det
kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska
religionskrigen, tänker jag.
Hirsi Ali delar
upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det
är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra.
De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för
att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad.
Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De
tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.
Den andra
gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor
som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men
inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför
är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.
Den tredje
gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade
muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall
lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.
Nå, hon är
alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv
tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa –
en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam
som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på
massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam
börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna.
Att många av
dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller
judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel,
oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske
just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis
slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även
om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
Ayaan Hirsi Ali verkar leva på hoppet.
SvaraRaderaSamuel Huntington ('The Clash of Civilizations - and the Remaking of World Order', 1996):
"Some Westerners, including President Bill Clinton, have argued that the West does not have problems with Islam but only with violent Islamist extremists. Fourteen hundred years of history demonstrate otherwise."
Och vad som skett sedan den boken skrevs är att "the bloody borders of Islam" nu inte följer staternas gränser, men bildat ett växande nät av enklaver, parallellsamhällen som splittrar Europa och andra delar av världen.
Hon ska hedras för sin optimism men framför allt så kan vi västerlänningar få lära oss om islam och hur muslimer tänker med alla religiöst-kulturella skillnader. Här kan man med fog fråga sig om våra makthavare har haft kunskap nog att förstå de konsekvenser som en massiv invandring till Europa av muslimer innebär. Inte minst har Europas judar fått se sig undanträngda när politikerna visar skamlig okunskap.
SvaraRaderaLite för optimistisk är hon eller vill väcka optimism hos dem som vill leva i fred med andra religioner/kulturer.
SvaraRaderaJag har dock inte den optimismen. Det beror på flera saker. Sist kunde inte en nära arbetskamrat bjuda mig till sin disputation, som han hade förvarnat mig om, för jag var kvinna och dessutom ogift. Han var muslim och utåt så anpassad men det var inte han som ens kunde besluta om sina gäster. Han påstod sig ha missat skicka inbjudan men till sist kröp det fram.
Alla inbjudna i disputationen var män, inte ens frun var med. Kanske en petitess? Tror inte det.