Medeltiden närvarande i en nordostskånsk kyrka

Nymö kyrka, en av 1200-talets skönheter. Läs mer här. Foto: Astrid Nydahl

På flykt från samtiden vistas jag helst utomhus. Vid hav och sjö finns något som ingen kan överträffa medialt. Friden, tystnaden, värmen, vänligheten, kaffedoften... 

Samtidigt slår det mig att förflutenheten finns runt hörnet. Det är inte att romantisera medeltiden att stiga in i en riktigt gammal skånsk kyrka. Den här platsen på jorden, liksom medeltidens verklighet(-er) rent allmänt, rymmer så många tragedier att romantikern snabbt skulle rodna. Detta är dock min skåneländska/östdanska/svenska historia. Kvar för att bevaras och vårdas. Religionens kulturstrider finner jag i källorna. Det är bara att tänka på dem när jag står i Nymö kyrka. 

Jag läser i Kyrkoguiden: 

Nymö kyrka var förr en känd vallfärds- och offerkyrka. Kyrkan helgades åt det i Norden populära helgonet Sankt Olof. Till Nymö kom hjälpsökande från när och fjärran och genom offer till den folkkäre norska helgonkonungen hoppades besökarna få bot för sina sjukdomar. Trots reformationens utrensning av helgonbilder ur kyrkorna och I500-talets förbud mot helgondyrkan och annan "katolsk vidskepelse" levde Sankt Olofkulten länge kvar i Nymö.

Kyrkoguiden berättar vidare, i sin svala och distanserade ton:

Man kan på byggstilen se att Nymö kyrka är byggd någon gång mellan åren 1220 och 1260. Långhuset och koret av tegel är tämligen oförändrade, liksom vapenhuset utanför sydingången, som tillkom under senmedeltiden. Korsvalven i långhuset och koret är slagna under 1400-talet. Fragment av kalkmålningar skapade av den så kallade Vittskövlegruppen finns kvar. Dessa var länge övermålade men togs åter fram vid en renovering på 1930-talet. I långhuset kan vi se motiv ur skapelse- och syndafallshistorien. Och i en av kapporna på norra sidan visas när Gud Fader förenade Adams och Evas händer.

Foto: Astrid Nydahl